väl. Dünamynde, Riga skans, Pernau, Grobin och Gumbinnen eröfrades, till en del genom Farensbachs skicklighet. Men den frihet att plundra, som han lemnade sina soldater, väckte första oenigheten mellan honom och svenska härförarne. Desse trodde sig också hos Farensbach upptäcka egennyttiga afsigter och hemliga med Polen förehafda stämplingar. Denne åter märkte deras misstroende och blef deröfver icke litet förtörnad, hvarvid jesuiterna i Riga iakttogo tillfället och sökte i hemlighet locka honom öfver till Sigismund. Vid denna sakernas ställning hände sig, att från Sverge ankom ett fartyg, som medförde penningar till Stiernsköld. Emedan denne var frånvarande, begärde Farensbach att utbekomma dem; men befälhafvaren nekade, emedan han hade uttrycklig befallning att endast lemna dem uti Stiernskölds egen hand. Nu blef Farensbach på det högsta uppbragt. Hans folk plundrade fartyget, dödade en del af besättningen, borttogo penningarna, och redo sedan, anförda af Farensbach sjelf, öfver till polska lägret och antogo Sigismunds tjenst. Detta allt skedde 1617. Svenskarna förlorade genom Farensbachs förräderi flera af de intagna fästningarna, hvarefter det stillestånd afslöts, som vi förut omtalat.
Farensbachs trohet mot Sigismund blef icke långvarig. Några år derefter ingick han åter i Gustaf Adolfs tjenst och mottog en summa penningar för att i Holland värfva 3000 man. Farensbach förstörde på spel och yppighet dessa medel, och öfvergick sedan till kejsaren. Här blef han ganska väl emottagen, ty likasom alla andra Gustaf Adolfs lärjungar var Farensbach mycket kunnig uti befästnings- och fältmätningsyrket, så att han i sådant hänseende ansågs som den skickligaste i kejserliga hären. Detta oaktadt låg han alltjemnt i hemlig brefvexling med svenskarna och försäkrade dem om sin välvilja. Men år 1632 åtföljde han Tilly på tåget mot Bamberg och bidrog ganska mycket till den förlust, som Gustaf Horn led vid sistnämnde ort. Gustaf Adolf blef till det yttersta uppbragt mot förrädaren; men Farensbach skref och ursäktade sig med nödvändigheten att äfven i kejsarens tjenst visa
