sig nitisk, för att ej väcka misstroende. Han erbjöd sig att till försoning lemna Ingolstadt i svenskarnas händer, öfvertalade också österrikiske generalen Cratz att ingå uti förräderiet, och det var endast en tillfällighet, som hindrade dess utförande. Kejsaren, som emedlertid icke hade minsta aning om dessa underhandlingar, utnämnde Farensbach till befälhafvare i Regensburg för att belöna hans trogna tjenster. Men snart derefter blefvo de hemliga stämplingarna upptäckta, Farensbach sjelf fängslad och dömd till döden. Hans hustru och barn ilade till Wien för att utverka nåd, och det lyckades dem, med biträde af Farensbachs vänner, heldst denne var nästan omistlig för sin krigskännedom, och ett ilbud afsändes med benådningsbrefvet. Emedlertid hade uti Regensburg den utsatta afrättningsdagen kommit, och Farensbach utleddes, som med officerare brukligt var, utan bojor, endast omgifven af soldater. Vid bestigandet af upphöjningen och första anblicken af de derstädes i ordning liggande verktygen, stötte han hastigt undan vakten, hoppade ned igen och vred korsgeväret ur handen på en af knektarna, samt sökte dermed bana sig väg till flykten. Detta allt skedde så hastigt, att Farensbach nedstötte fyra soldater, innan de hunno sätta sig till motvärn. Men nu blef han slagen till marken, genomstucken och slutligen hela kroppen i bitar sönderhuggen af de förbittrade knektarna. Just i samma ögonblick anlände det från Wien med hans benådningsbref afskickade budet.
TRETTONDE KAPITLET.
RIGAS ERÖFRING.
År 1621 var Polen inveckladt uti ett ganska allvarsamt och farligt krig mot turkarna. Gustaf Adolf
