erkebiskopen i Riga, hvarvid han bugade sig för konungen. Denne förstod meningen och log, samt drack tillbaka en skål för den blifvande biskopen i Wenden. Efter Rigas eröfring gaf han verkligen Oxenstierna hela Wendens stift.
Rigaboerne deremot ansågo ännu icke sin sak så alldeles förlorad. I hopp om undsättning begärde de vapenhvilor, den ena efter den andra, men erhöllo naturligtvis afslag. Vid något sådant tillfälle hade Gustaf Adolf yttrat, att svenskarna voro nog starka för att intaga staden, äfven om den skulle bekomma undsättning. I anledning häraf föreslogo borgrarna, att det måtte tillåtas dem intaga förstärkning af några polska troppar, så kunde konungen sedan hafva så mycket mera lysande ära af sin seger. Men Gustaf Adolf log och svarade, att han icke ville onödigtvis köpa äran så dyrt, utan ämnade begagna den fördel han redan innehade. Tillika lät han ordna allt till en storm. Sjelf hade han med egen hand uppsatt en utförlig plan för anfallet, och kännare af krigskonsten hafva beundrat den klokhet, den ingenting förbiseende omtanka, som i densamma visar sig. Dagen utsattes till den 12 September. Skjutningen med kulor och bomber begynte redan på morgonen, och middagstiden var bestämd för stormningens början. Då insände Gustaf Adolf för sista gången en trumpetare och föreställde borgerskapet vådan af deras ställning, samt lade på deras samveten allt det blod, som skulle spillas, de rysligheter, hvilkas föröfvande omöjligt kunde hindras, i fall staden blefve med storm intagen. Dessa skäl verkade. Sjelfva polackarna afrådde ett längre och onyttigt försvar, och efter några dagars underhandling höll Gustaf Adolf sitt högtidliga intåg. Hela Kurland blef samma höst öfversvämmadt, hvarpå konungen återvände till Stockholm, der Gustaf Horn och Johan Banér för bevisad tapperhet blefvo slagna till riddare.
Rigas eröfring var den första stora vapenbragd, hvarmed Gustaf Adolf ådrog sig Europas uppmärksamhet. Stadens rikedom och motstånd, samt konungens klokhet och
