härdighet hade nemligen båda i högsta grad fästat allmänna deltagandet.
FJORTONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF UTANFÖR DANZIG.
Emellan Gustaf Adolf och Sigismund hade ett stillestånd blifvit afslutadt för året 1623. Icke desto mindre visste den sednare att af polska ständerna förskaffa sig understöd för nya rustningar mot Sverge. Man fick tid efter annan veta, att han i och omkring Danzig samlade troppar och skepp, att han sjelf med sin gemål och äldsta son ämnade företaga en resa till samma nejder, hvarförutan polska fartyg började öfva våldsamheter mot svenska sjöfarare. Allt tycktes utvisa, att Sigismund ämnade icke allenast bryta det ingångna stilleståndet, utan äfven föra sin krigshär öfver Östersjön och angripa Sverge inom dess egna gränser. Detta förorsakade mycken oro både hos folket och styrelsen. Enkedrottning Kristina flyttade med vanlig försigtighet både sin person och sina skatter från det vid kusten belägna Nyköping inåt till Gripsholm, och många följde exemplet. Nyköpings och Kalmare fästningsverk förbättrades. Allmogen utskrefs och indelades i rotar, för att vara färdig till sjelfförsvar. I Småland skulle Herman Wrangel och Per Banér, i Finnland Karl Gyllenhielm föra befälet. För att närmare efterse försvarsanstalterna reste Gustaf Adolf sjelf kusten oppföre och utföre, under det att örlogsflottan utrustades vid Waxholmen. Han hade sändt några kunskapare till Preussen, hvilka återkommo med den underrättelsen, att Sigismund med det första väntades till Danzig, hvarest 6000 man
