Adolf sände, vid första underrättelsen härom, befallning till Sverge att inställa alla ytterligare försvarsanstalter och hemförlofva bönderna. Om några dagar seglade han också sjelf med halfva flottan tillbaka. Stiernsköld och Klas Fleming skulle med tio skepp ligga qvar, tills ändtligen den begärda förskrifningen ankommit. Då lössläppte de danzigerboernas fartyg och styrde sjelfva till Sverge igen.
FEMTONDE KAPITLET.
TRÄFFNINGEN VID WALLHOF.
Littauerna blefvo år för år allt mera uttröttade af kriget och började göra svårigheter vid de bidrag, som fordrades för ytterligare rustningar. Dessutom hade den tappre Kodkewitz aflidit under förra turkiska fejden. Dessa omständigheter jemnte Sigismunds ovanliga försumlighet gjorde, att Gustaf Adolf väntade föga motstånd vid ett anfall mot Kurland och Liffland. Midsommartiden 1625 seglade han derföre med en betydlig styrka öfver till Riga, hvarifrån han åt alla sidor angrep fienden. Jacob De la Gardie och Gustaf Horn sändes åt Liffland, der de inom några månader intogo Dorpt, Neyenhusen, Marienburg, Trikal, Adzel m. m., så att nästan hela landet blef eröfradt. Konungen sjelf, åtföljd af Johan och Per Banér, Gyllenhielm, Arnheim, Unga Thurn m. fl., tågade land- och flodvägen uppför Dyna och intog Kockenhusen, Berson, Seelburg och Scheffeling m, m,, hvarefter de utbredde sig öfver hela Kurland och eröfrade Birzen, Bautske och Mitau. Detta allt skedde under föga motstånd. Det fanns väl tvenne dugliga fältherrar hos polackarna, neml. Kristoffer Radziwill och Gosiewsky, men Sigismund förordnade den gamle Leo Sapieha till anförare och Gosiewsky endast
