polska rytteriet och sedan fotfolket till flykten. Sjuhundra slagna lågo på fältet; etthundrafemtio fångar och deribland Gosiewsky sjelf fördes till svenska lägret, jemnte fem fanor, tre fältstycken och all fiendens tross. Svenskarnas förlust var så godt som ingen. Detta var den första ordentliga träffningen som Gustaf Adolf vann. De la Gardie, Wrangel och alla de äldre fältherrarna voro frånvarande, så att konungen ensam ägde hela förtjensten af så väl planen som utförandet.
Efter träffningen vid Wallhof voro svenskarna tryggade för ytterligare anfall. Gustaf Adolf ville ej heller under den kalla årstiden företaga något längre tåg mot det fiendtliga landet, utan återvände till Riga. Här utdelade han åt sina trogna vänner Braherna, Gyllenhielm, Klas Fleming, Banérerna, unga Thurn m. fl. en mängd liffländska gods, dels för att belöna deras tjenster, dels för att göra dem desto ifrigare till det nyss eröfrade landets försvarande. Till styresman öfver Liffland förordnades Jakob De la Gardie med säte i Riga; öfver Estland åter Johan De la Gardie i Rewel. Till denna sistnämnde stad skyndade Gustaf Adolf till drottningens möte, och tillbragte der sista hälften af Januari och hela Februari månader, hvarefter de tillsammans begåfvo sig till Sverge.
SEXTONDE KAPITLET.
TRÄFFNINGEN VID MEWE.
Emedan konung Sigismund ännu alltjemnt afslog de billigaste förlikningar, rustade Gustaf Adolf under den påföljande våren till ett nytt fälttåg. För att komma polackarna närmare på lifvet och derigenom tvinga dem till
