mot hvarandra, hvarigenom buller förorsakades, så att fiendernas vakter blefvo uppmärksamma och började gifva eld. Svenska båtarne kommo än mera i villervalla, hvarföre konungen med Pehr Brahe och fyra lifknektar sprang ned i en liten farkost och lät ro sig ut på strömmen för att återställa ordningen. Natten och kanonröken förorsakade emedlertid ett sådant mörker, att han icke kunde urskilja folket, utan måste ropa de andra båtarnes anförare vid namn, och på sådant sätt anvisa hvar och en dess plats. Härunder föll hjelmen honom af hufvudet i strömmen; men Brahe påsatte sin i stället. Småningom började folket åter komma i ordning och styra mot fienden; konungen sjelf var knappt ett stenkast från venstra stranden. Polackarna å sin sida sköto förtvifladt och många sprungo ända till medjan uti vattnet för att anfalla de kommande. Just i detta ögonblick träffades konungen i underlifvet så häftigt, att han föll ned i båten och trodde sig vara sårad till döds. Pehr Brahe sprang upp, ställde sig vid styret och befallde roddarne vända om, hvilket de gjorde; men förföljdes derunder så lifligt af polackarnas skott, att emellan Gustaf Adolf och Brahe gingo icke mindre än nio kulor igenom båten. Den sednare tillstoppade hålen med sitt armkläde, på det farkosten icke skulle taga in vatten och sjunka[1]. Roddarne ansträngde sina krafter och kommo lyckligt till förra stranden igen utan att någon enda man ytterligare sårades. De öfriga fartygen vände också om, på samma sätt förföljda af fiendens eld. Nils Brahe, nästan den ende, som hunnit till andra stranden, stötte på grund och kunde ej komma lös förr än fram på morgonen, då han i ljusningen för fiendens kulor förlorade ensamt på sin båt tjugosex man.
Gustaf Adolf trodde, att kulan hade gått igenom hela underlifvet och ofelbart skulle föranleda döden. Han förlorade dock hvarken sansning eller lugn, utan samtalade under återvägen med Brahe och tillstyrkte, att svenskarna i
- ↑ Brah. Fol. 84. Falkenb. Ax. Oxenstierna till Gabr. Oxenstierna. Dirschau d. 6 Jan. 1627.
