alla sidor omgifven af en öfverlägsen fiende; det var sjelfva Konicpolskcys förtroppar. Men Åke Tott var aldrig den man som fruktade hugg och slag. Han ropade till sina ryttare, att de skulle gå på som ärliga svenskar, hvarefter han sjelf med svärdet i handen sprängde mot fienden, troget följd af de sina. Striden blef kort, men blodig. Polackarna kunde ej motstå det utomordentligt häftiga anfallet. Svenskarna bröto sig igenom och redo bort, med fyra eröfrade fanor. Etthundrafemtio polackar lågo efter dem qvar på valplatsen.
Gustaf Adolf fägnade sig högeligen öfver denna sina troppars tapperhet och lycka. Hela hären uppställdes och midt framför densamma Tott och hans bussar. I korta, men kraftiga ord omtalade konungen deras tapperhet och tilldömde soldaterna åtskilliga belöningar. Tott dubbade han inför hela hären till riddare och fäste vid hans sida med egen hand den gyllene värjan.
TJUGONDE KAPITLET.
TRÄFFNINGARNA VID DIRSCHAU.
Gustaf Adolf med svenska hären begaf sig vid polackarnes ankomst till den fordna lägerplatsen utanför Dirschau, hvarest han beherrskade Weixeln och hade fri tillförsel. Polackarna lågo straxt bredvid uti ett förskansadt läger vid Lubischou, och dagligen föreföllo skarpa skärmytslingar mellan förposterna. Den 30 Juli trängde vid ett sådant tillfälle en polsk husar långt fram ibland svenskarna och stod oförmodadt med sabeln i fullt hugg öfver konungen. Denne höll i hast värjan framför sig; hugget var likväl så häftigt, att det slog henne baklänges mot konungens hufvud; men i samma ögonblick föll
