Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
80
TRÄFFNINGARNA VID DIRSCHAU.

polacken sjelf, genomborrad af nära tjugo skott. — Den 1 Augusti red Gustaf Adolf ut med en liten ryttaretropp för att undersöka fiendens ställning. På vägen mötte han några kompanier husarer, hvilka inom kort skingrades. Gustaf Adolf förföljde dem så ifrigt, att han långt framför de öfriga kom ensam med sin lifknekt inemot polska lägret. Han red då upp på en kulle och framtog kikaren för att kunna bättre utforska belägenheten. Tvenne polackar iakttogo tillfället och smögo sig obemärkta bakom konungen. Lifknekten, hvilken icke märkt dem förr än de nästan voro framme, gaf till ett rop af förskräckelse, hvarvid konungen knappast hann vända sig om, rycka ut värjan och hålla den upp emot polackens sabel. Första hugget krossade konungens värjplåt, det andra bortskar brämet af hans hatt; men Gustaf Adolf, som emedlertid hunnit sansa sig, iakttog som skicklig fäktare tillfället och genomborrade polacken, innan denne han gifva tredje hugget. Den andra hade redan fallit för lifknektens pistol och Gustaf Adolf skyndade åter till de sina. — Den sjunde Augusti föreföll en betydligare träffning, då svenska rytteriet under konungen, unga Thurn och Herman Wrangel och det polska under Koniecpolsky visade mycken tapperhet. En gång gjorde de sednare ett så häftigt anfall, att alla svenska ryttarehoparna veko tillbaka, utom Erik Soop med vestgötarna, hvilka hejdade fienden och lemnade kamraterna tid att sansa sig och förnya striden. I denna träffning blef hästen skjuten under Koniecpolsky, så att denne en lång tid måste fäkta till fot, innan en bland kosackerna gaf honom en annan springare. Ingendera af anförarne ville dock inlåta sig uti någon allvarsammare strid; utan tropparne drogos tillbaka, hvar och en till sitt läger.

Dagen derpå lät Gustaf Adolf hela sin här tåga ut på fria fältet. Sjelf jemnte Johan Banér anförde han bröstet, Thurn venstra och Herman Wrangel högra armen. Koniecpolsky deremot höll polackarna stilla inom deras förskansningar, hvarföre Gustaf Adolf beslöt att anfalla dem. Svenska kanoner uppdrogos på några jordåsar, hvarifrån deras kulor spridde död och förvirring bland fienden, så