förutsåg svåra oroligheter, i händelse af hans frånfälle, tänkte annorlunda om saken. Med Axel Oxenstierna som ordförande, anhöllo de ödmjukeligen det konungen täcktes besinna, af huru stor vigt hans lif vore för fäderneslandet, och derföre icke blottställa det så ofta och vid så obetydliga tillfällen, som nu på någon tid skett, redan till det allmännas skada och farhågor för än större olyckor i framtiden. Gustaf Adolf svarade: Jag kan icke tro, i gode herrar och män, att min person är af så stor vigt, som i förebären; ty om också något dödligt skulle träffa mig, så är jag fullt och fast öfvertygad, att Guds försyn skall vaka öfver Svealand hädanefter som hittills. Och efter nu Gud gjort mig till konung och laggt mig denna bördan uppå, så bör mig icke af fruktan eller lättja svika, eller se på min enskilda fördel. Och skulle äfven i krigets skiften döden blifva min lott, huru kan väl en konung falla ärorikare än i striden för sin Gud och sitt folk? Vid sårets skötande företog sig en gång fältskären att göra konungen samma föreställningar. Gustaf Adolf svarade blott: Ne sutor ultra crepidam![1]
Medan såret läktes, hvilade krigsrörelserna. Men från England kom Jakob Spens som sändebud och medförde strumpebandsorden, hvilken konungen högtidligen mottog, hvarefter han sjelf slog till riddare de i hären varande tappra engelsmännerna Ruthwen, Lesslie och Hepburn.
Som det började lida fram emot hösten, förlade Gustaf Adolf sina troppar i vinterqvarter och anförtrodde Axel Oxenstierna Preussens hela styrelse så väl uti förvaltnings- som krigsärender. Under honom sattes till härförare Herman Wrangel och unga Thurn, hvarjemnte Johan Banér fick befälet på Danziger-Haupt och Alexander Lesslie uti Pillau. Den 18 Okt. seglade konungen från sistnämnde stad och landsteg d. 20 på Öland.
På den riksdag, som uti Stockholm sammankallades, slog Gustaf Adolf uti ständernas närvaro Nils Brahe och Erik Soop, för deras visade tapperhet, till riddare; och
- ↑ Skomakare blif vid din läst.
