ord, än mindre gerningar af våra tjenare, heldst vi intet annat befallt, än hvad eder å ämbetets vägnar och för åtnjuten lön åligger. Vi behöfva icke heller några öfverstar, för att endast rida omkring och mönstra krigsfolket, utan de skole vara betänkte på, att när oss tarfvas, med oss fäderneslandet försvara, och dessutom vår befallning noga att efterkomma, så framt de vår onåd undvika vilja. Stiernsköld fordrade uti första hettan afsked; men insåg snart sitt förhastande, samt begärde och erhöll konungens förlåtelse.
Stiernskölds oförskräckta mod och glada lynne gjorde honom eljest mycket älskad af Gustaf Adolf. Man berättar om honom följande händelse från dennes första regeringsår. I anledning af något gladt tillfälle firade enkedrottning Kristina en högtid, vid hvilken både konungen och Stiernsköld voro närvarande och derjemnte hertig Julius Henrik af Saxen Lauenburg. Denne furste hade genom ett oordentligt lefnadssätt redan förut ådragit sig Gustafs missnöje i lika hög grad som Stiernsköld hans välvilja. Denne sednare deltog uti dansen oaktadt sina af kulor och hugg stelnade ben. Hertigen sökte göra åtlöje af den stympade krigsmannen och framsatte slutligen sin fot, så att denne skulle falla deröfver. Gustaf Adolf, som stod bredvid och såg det, gaf hertigen i samma ögonblick en så kraftig örfil, att blodet sprang ut genom näsan. Härpå följde mellan konungen och hertigen ett nattligt envige, om hvilket man likväl icke kunnat erhålla någon närmare underrättelse, mer än att Axel Oxenstierna slutligen lyckades att åstadkomma en förlikning. Hertig Julius reste dock straxt derefter ur landet, och många häfdatecknare tro, att det var denna örfil som sedermera kostade Gustaf Adolf lifvet.
Stiernsköld följde konungen uti de preussiska fälttågen och hade ofta som underamiral befälet till sjös. Då konungen om hösten 1627 återvände till Sverge, förordnades Stiernsköld att med en del af flottan stanna qvar utanför Danzig och stänga dess handel. Han fullgjorde uppdraget, men led derunder ganska mycket så väl af brist
