besättningen tågade till polska lägret, der Koniecpolsky oförtöfvadt lät till lifvet straffa Lamontaigne för borgens allt för tidiga uppgifvande.
Uti Strasburg var allting af polackarne så utätet, att svenska krigshären måste sträfva vida omkring för att erhålla sitt nödiga lifsuppehälle. En gång utsändes en betydligare styrka under Didrik Falkenberg och Baudis. Desse genomströfvade Masowien och inre Polen, trakter, der på hundrade år ingen fiende varit sedd, och utbredde förskräckelse ända till Warschaus murar. Man började till och med att i sistnämnde stad tänka på försvarsanstalter. Starosten och borgmästaren mönstrade stadsvakten och begåfvo sig sedan till tyghuset. Men just då de trädde in i salarna, nedföll hvalfvet, dödade många, skadade än flere, och sjelfva starosten och borgmästaren måste illa krossade framdragas ur gruset. Detta ansågs af folket som ett olyckligt förebud och ökade förskräckelsen ända derhän, att många flyttade bort till rikets aflägsnare landskaper. Emedlertid hade Falkenberg samlat ett ansenligt byte, hvarmed det lyckades honom att återkomma till konungen.
Det långvariga höstregnet och deraf föranledda fuktigheten hade i betydlig mån skadat soldaternas helsa. Dertill kom bristen på ordentliga förråder, hvilket gaf anledning till ströfverier och ett mera oregelbundet lefnadssätt. Svenska hären hade af dessa orsaker lidit ansenligt. Många voro döda, flere sjuka och alla de öfriga utmattade. Gustaf Adolf beslöt derföre att, oaktadt svågerns alla föreställningar, gifva soldaterna tidiga och goda vinterqvarter uti det af kriget hittills skonade Brandenburgska Preussen. Teuffel och unga Thurn förordnades till befälhafvare i Strasburg, hvarpå konungen d. 30 Sept. begaf sig derifrån och tågade uppåt kusten. Koniecpolsky följde efter, och det lyckades honom och irländaren öfverste Buttler att vid Osterrode öfverraska och tillfångataga Baudis med en hop ryttare. Efter denna bragd upphörde kriget och båda härarna gingo i vinterqvarter. I slutet af Oktober återvände konungen till Sverge.
