102
möjligt vinna åtminstone en inblick i hans tankar frågade hon en förmiddag:
— Är ni rädd för mig, Lind?
— Rädd! Åh fattig heller! — Men hans trygga ord motsades af den rörelse, som följde dem. Med en klumpig åtbörd lyfte han på sin getskinnsmössa och bugade sig samtidigt onödigt djupt för henne.
— Hvarför gör ni så där? utbrast hon otåligt. — Vi äro ju två människor, hör ni det, Lind, människor, vi äro precis lika goda, inte sant?
Han svarade ingenting på detta utan iakttog en afvaktande hållning alltjämt med mössan i hand.
— Jag är en vanlig kvinna, fortsatte hon fast besluten att bränna sina skepp bakom sig — jag önskar blott att ni behandlar mig som en sådan.
— Det ä’ allt skillnad på kvinnor ändå, invände han osäkert.
— Ja, ja, men ni är inte min dräng och nu hoppas jag, att ni inte längre betraktar mig som någon slags öfverordnad. Ifall ni till exempel inte ville hjälpa mig, som ni hittills gjort, kan jag ju inte tvinga er därtill.
— Ja men nu vill jag hjälpa er, miss, sade han enkelt.
— Tack Lind, men då skall också jag hjälpa er — så godt jag kan, tillade hon litet tvekande.
— Tack själf, miss! sade han och lämnade henne för att göra upp eld till middagsmåltiden.
Och efter detta samtal gick allt som vanligt, medan hon en hel vecka ej gjorde annat än förundrade sig öfver, att det var den forna miss Elisabeth Devereux, som yttrat dessa ord, under det att den genom generationer nedärfda underlägsenhetskänslan hindrat honom mottaga den hand, som ärligt räckts till ett närmande. Hans aktning för sina traditioner var således djupare rotad än hennes för sina, han visste sig vara född till att arbeta för andra, hvilka återigen visste sig vara födda till att skörda frukterna af hans arbete. Men hon ämnade ej böja sig för det tragiskt löjliga i en tradition, hvars orättvisa låg i öppen dag, hon ämnade föra sin vilja igenom, och så en dag sade hon med ett, som hon trodde muntert skratt.
— Hädanefter lagar jag vår mat.
— Hm, hostade han öfverraskad. — Kan ni det då miss? kom det sedan nästan misslynt.
— Kan? Jag vet inte, alltid kan jag ju försöka.
