107
att dessa lagar voro ett hinder utan emedan samhället öfvergifvit henne och nu lät henne bortglömd framsläpa en odräglig tillvaro på en obebodd ö, som icke fanns till annat än för två af de många millioner människor, hvilkas lif föreföll samhället likgiltig. Hvad hade hon att göra med en värld, som redan begråtit hennes död och förgätit henne för länge sedan? — Jo att i sin ordning begråta världen och begrafva sin sista illusion: tron på sin egen styrka. Och när hon så visste, att hon icke mer var den vanliga miss Elisabeth, utan att en omdaningsprocess omärkligt men säkert försiggått inom henne, ville hon skjuta från sig allt, grubbel och ängslan och vara nöjd blott hon funne det efterlängtade föremålet att älska och vårda.
Oupphörligt växlade stämningarna allt efter som hennes blickar drogos till omgifningen eller trötta af det, som var att se, sjönko mot marken för att snart åter höja sig och låta intresset fångas af något nytt.
Ett par getter kommo långsamt ned till bäcken och drucko af dess vatten. De ströko sig lekfullt mot hvarandra och öfver deras skygga ögon låg en imma af något, som ej plägade finnas däri. Bocken fick syn på människan, som tvifvelsjuk och missnöjd hvilade under stenen och spände blicken i henne. Hon var en af de två, som ibland ströfvade genom skogen och förföljde honom och hans släkte för att döda dem och äta deras kött. Det hade redan händt flera gånger, ja, hon som låg där bar ju en gets hud kring sina höfter. Det kom hot blandadt med fruktan i de nyss blida ögonen, men då stötte geten lekfullt till honom med sin mjuka, fuktiga nos, och han glömde döden för lifvet. De började tumla om på grässlätten, ibland slickade han getens hals och hennes nos for smekande öfver hans sträfva ragg, tills imman skymmande lade sig öfver deras ögon, och då bocken närmade sig för att lyda sin natur, bräkte hon ängsligt och sprang undan, tills de plötsligt försvunno bakom buskarne och ett lätt regn af oskuldshvita blomblad föll ned bakom dem.
Miss Elisabeth såg hvad som försiggick. Såg hur naturen öfverallt arbetade till samma mål och hur dess krafter reglerade sig själfva. Och här låg hon, representanten för människan, som kufvar, binder och förtrycker. Och icke nöjd med naturen, som i sitt oändliga tålamod föredrager allt, äfven upphäfver sig till herre öfver andra
