108
människor och föreskrifver dem, hvad de skola göra, säga och tänka.
Solljuset föll i mäktiga flammor ned öfver ön, jagade de sista halffärdiga ämnena till ett lif hufvudstupa in däri och lifvet lät sig väckas, emedan hvarje det minsta frö tycktes veta, att det hade en bestämmelse att fylla. Allt hade det, allt utom hon. I naturens verkstad arbetades med jättekrafter, och sköt på gjorde värmen, ja själfva luften, som fylld af söta, kvalmiga dunster hängde tung under trädens kronor, och grässtråen ilade upp ur myllan yra öfver lyckan att vara till. Den ensamma kvinnan, som såg allt detta, ryste inför en natur så öfverväldigande stor, så fruktansvärdt mäktig, att icke ens hundra hjärnor förmådde samla de sig hopande uttrycken till ett helt. Här läste hon, som fordom sällan höjt tanken öfver det alldagligas nivå, ett par rader på en sida ur naturens evangelium och lärde sig ana, hvad det är som regerar världen. Och så fann hon, att den, som hos människorna nedlagt de goda och de onda drifterna, äfven gifvit dem viljan att välja rätt jämte skyldighet att ensamma stå för sitt val.
— Jag skall välja, hviskade hon sakta.
Men oaktadt detta, som hon hoppades fasta beslut, hängde hon envist fast vid det förflutna, hvilket lockade och drog, som det förlorade alltid gör.
Återigen såg hon bort mot skogen, där lianernas nätverk hängde öfver grenar och stammar. Blickarne fästades vid ett ståtligt träd, hvars blad hängde slappa och halfvissnade midt i den nyvaknade lifsglädjen, skvallrande om att dess märg angripits af en dödlig sjukdom. Genom att gifva akt på de olika företeelserna i skogens värld hade hon lärt sig, att det onda, hvaraf trädet led, kom utifrån. Lianerna, hvilka så oskyldiga spirat upp bredvid stammen, hade först börjat sända ut sina mjuka, falska armar och ungefär fem, sex meter ofvan marken med dem bildat en ring, hvars ändar mötts och växt ihop, och med dessa sina armar ströpo de trädet i en obeveklig omfamning, sögo ut dess must och hindrade det att lefva. I täta hvarf ofvan hvarandra rundade sig nu lianernas ringar kring stammen och deras smidiga men sega armar sögo långsamt och säkert bort dess lifskraft, i det de hindrade all fortsatt utveckling.
På samma sätt föreskrifver samhället lagar. Mjukt och smidigt börjar det i god tid, binder viljorna och behandlar
