115
Som drifna af samma räddande instinkt hade öns djurvärld i flockar ilat till grässlätten, där de utan fruktan för människorna trängdes kring dem. En killing kom fram till miss Elisabeth och lade med en svag, klagande bräkning sitt hufvud i hennes knä. Hon jagade först bort honom, men han kom oupphörligt tillbaka, och då lät hon djuret stanna. Nöjd kröp han ihop så nära henne som möjligt, som hade han hos en högre och starkare varelse funnit det skydd, han eftersträfvat, och kring honom samlades flere af hans släkte i en hjälpsökande grupp. På Linds hufvud och axlar hade en skara dufvor slagit sig ned och höllo sig envist kvar, hälsande hans ibland ovarsamma rörelser med ett bedjande kuttrande, i hvilket en bön om skydd och fördragsamhet låg.
Från skogen nådde då och då ett doft brakande till de bägge människornas öron. De förstodo, att ett träd föll och i fallet drog en hel del andra med sig. De ryste, så ofta de starka jättarne stupade, och kröpo närmare hvarandra, som hade deras ångest minskats, då den ena märkte, hur den andra darrade. På samma sätt med armarne hårdt lindade kring hvarandras axlar sutto de under natten och slöto bländade ögonen, hvar gång eldpelarens röda sken färgade himlen på en större omkrets än vanligt.
Hela natten varade det fruktansvärda skådespelet, först vid dagens inbrott upphörde eruptionerna alldeles. Efter elden följde lätta rökmoln, hvilka i sin ordning efterträddes af hvit, fuktig imma, som morgonbrisen skingrade åt alla väderstreck.
Vid middagstiden reste sig Lind ur sin sittande ställning och sade.
— Det ä’ allt … — Han hade knappt fällt sitt yttrande, förrän han kände det som en förolämpning mot högre makter att hafva vågat höja rösten nu, men isen var bruten och för första gången på ett dygn såg han bort mot vulkanen, som upphört att hota. Halft trotsigt, halft skygg skakade han af sig den förlamande domningen, det var nog ingen fara längre och därmed tillade han med något af sin forna trygghet i rösten. — Räddade för den här gången.
Miss Elisabeth lät honom hjälpa sig på fötter och stödd mot hans arm stod hon en lång stund utan att kunna göra sig reda för hvad som tilldrog sig inom henne. Hon var befriad från en börda, men skulle ej andra, tyngre än
