117
Hon hade hela tiden fruktat, att ej finna något kvar af deras bostad och intet var ens rubbadt. Tårarne stego upp i hennes ögon, det var något, som brast och dog inom henne, medan något nytt och stort föddes och började växa.
— Vårt hem, sade hon — vårt hem. — Sedan räckte hon honom ena handen och han skyndade sig att fatta den sägande som hon.
— Vårt hem.
Deras ögon sökte hvarandra och öfver dem lade sig en fuktig dimma. Det var som om bägge tyst bedt om något och lika tyst lofvat det utan att de ännu visste, hvad de ville.
Då slog hon armarne kring hans hals och kysste honom på munnen. Han var den starke, räddaren, som burit henne genom många faror — och hon ville ej vara ensam längre.
Han blef ej det minsta förundrad öfver hennes kyss. Han omfamnade henne och besvarade kyssen, icke som en ung, lidelsefull älskare, utan med den mogne mannens lugn men också med hans kraftiga, beskyddande värme. Sedan lyfte han upp henne på sina armar och bar henne in i grottan, och hon tryckte sig fastare intill honom alltjämt med det blida, drömmande leendet på läpparne.
Utanför hvälfde sig himlen klar och hög utan ett skymmande moln, solen tycktes stråla med större glans, hela ön drog ett djupt, befriande andedrag efter jättekampen, som skakat dess grundvalar, och allt log på samma sätt som kvinnan, vekt och hängifvet, ty allt visste, att ingen slår så hårdt som naturen, men att heller ingen så mildt läker såren och botar refvorna.
- — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Ungefär ett år efteråt födde kvinnan en son och under loppet af det nästa året födde hon en dotter.
