124
fann en bänk, som säkerligen varit använd till liggplats förut. Utom den fanns ingenting mer än ett par vattenankare, som voro så gamla och murkna, att de föllo sönder, när jag lyftade dem från marken. Ja, å’ så låg på en hylla, som liknade en pulpet, en gammal bok, jag tror det ä’ en bibel a’ ofvanför den satt ett krucifix i väggen. Annat såg jag ej, utan gick som jag kommit.
Hon nickade utåt mörkret och sade efter en stund:
— Vi gå dit i morgon.
— Jag tänkte just föreslå det.
— God natt, Karl!
— Sof godt …! Han drog litet på det sista ordet, men då hon i detsamma vänligt klappade honom på hufvudet, tillade han modigare däraf: — Sof godt, Bess!
Hennes hand hvilade kvar på hans hufvud och då förstod han, att hon förlåtit honom allt. När hon gått och han hörde henne där inne svepa gethudarne kring de sofvande barnen, skrattade han till, under det att tårarne långsamt droppade från hans ögon och föllo ned i det stora, tofviga skägget.
— För henne ska’ jag göra allt, sade han lågt men energiskt, som om han talat till en tredje person — för henne å’ för barnen med, eftersom hon vill det.
- — — —
Tidigt nästa morgon vandrade de bägge tvärs öfver ön mot den grotta, som Lind af en händelse funnit dagen förut. På ryggen bar han gossen i en getskinnspåse, aen icke fullt årsgamla flickan hvilade i Elisabeths armar och jollrade de obegripliga ljud, som alltid äro modersörats största njutning. Till »Sköldpaddsplatån» följde de en af Lind banad väg, men därefter nödsakades de slå in på en stig, som slingrade sig i nyckfulla bukter och hvilken blott getter och svin trampat, och då blef det att flere gånger krypa fram under lianernas liksom till fångst uthängda nät. Två timmar efter färdens början stodo de vid den sydliga branten och följde sedan den banade stigen nedåt mot stranden.
Grottan var alldeles sådan som Lind beskrifvit den. Hög, sval och ljus, men likväl skyddad för vindarne. De båda, som nu tysta och undrande stodo vid dess ingång, sade sig, att ifall de ej funnit den håla, de nu kallade sin bostad, skulle nöden tvingat dem att söka upp denna. Och när de efter människors oföränderliga vana först tänkt på
