130
bundna fötter för att komma lös. Men Linds näfvar voro af järn och utan möda höll han sin sprattlande fånge fast. Stojande sprungo barnen mot honom och han hälsade dem med en glad nick. Gossen ville bära grisen utför sluttningen och tilläts göra ett försök. Han sviktade under bördan och halkade ett par gånger, men då bet han ihop tänderna och tog i med nytt mod. Lind skrattade i mjugg och lät honom hållas, där han med flickans hand i sin följde efter beredd att inskrida, ifall det skulle visa sig nödvändigt.
Fången bars i triumf till en liten inhägnad, där förut en annan af hans grymtande bröder stängts in, och sedan berättade Lind, hur han lyckats bemäktiga sig detta deras blifvande husdjur.
— Jag satte ut mina snaror bland busksnåren nedanför vulkanen i går, jag har märkt, att de börja hålla till där. Ja, jag talade inte om det för dig, vände han sig till gossen — då hade du väl sprungit dit å’ skrämt dem för mig. Och i dag satt den här gynnaren fast med bakbenen, det var alltihop det. Vi ska föda upp honom tillsammans med kamraten å’ getterna.
Det var, som Lind sagt, alltihop, en af de enklaste saker i världen, men i deras lif utgjorde det en viktig tilldragelse, som skulle gifva ämnen till långa aftonsamtal mellan honom och sonen. Denne nickade, då fadren slutade, alldeles så borde det enligt hans förmenande ha gått till, och flickan suckade litet sentimentalt.
— Stackars dig!
Grisen sprang grymtande och gnällande af och an innanför stängslet, medan hans för några månader sedan fångade broder i dåsigt välbehag tuggade sin föda. Han var redan van vid förlusten af sin frihet och saknade den ej.
Lutade mot stängslet kring den fläck, där deras husdjur funnos, stodo de fyra människorna. Det var en för alla andra egendomlig grupp de bildade, de gamla svepta i sina gethudar och barnen nakna. Kvinnan hög och rak med starka lemmar, mannen något böjd med gråsprängdt hår och ett skägg, som räckte till midjan. Mellan dem barnen, brunstekta af solen, med snabba, lifliga rörelser och glada men dämpade röster.
En stund stodo de så, medan solen sjönk i väster, färgande himlen blodröd. Slutligen sade Elisabeth tankfullt.
