134
lämnande flikar af sina getskinn kvar på de taggiga grenarne och färgande bladen med sitt blod. Hon ilade vidare. Med knän och naglar sög hon sig fast vid klippblocken, klättrade uppför och nådde flämtande till mannen. Som genom en svart dimma såg hon hans rörelser och på ett otroligt långt afstånd tyckte hon sig förnimma hans rop.
— Du får inte! Barnen … barnen! röt hon till likt en sårad tigrinna och sprang på honom med händerna famlande efter hans hals.
Öfverraskad af det oväntade anfallet föll Lind omkull och blef liggande, under det hon tryckte sitt ena knä mot hans bröst och höll honom kvar. Ingenting annat än ljudet af deras våldsamt flämtande andedräkt hördes och bägge sågo hvarandra in i hvitögonen, han med ett uttryck af yttersta förvåning, hon kallt och hårdt som en, hvilken fattat ett oryggligt beslut och till hvarje pris ämnar föra det igenom.
Fulla fem minuter förblefvo de i samma ställning utan att han gjorde ett försök att ändra läge. Därpå inbillade han sig, att hon träffats af solstygn, blifvit sinnesrubbad och handlade i yrsel.
— Släpp mig! sade han inledande.
— Tänk på barnen! ljöd hennes svar och knäet tryckte honom hårdare mot marken.
— Barnen! — Det gör jag ju.
— Tänk bättre!
Hans ögon drogos långsamt ihop, så att de liknade smala strimmor i ansiktet, var hon febersjuk eller låg något annat bakom detta?
— Har du tänkt? frågade hon efter en stund.
— Ja. Släpp mig, skeppet seglar kanhända förbi å’ vi …
— Det skall segla förbi.
Nu begrep han ingenting och som han låg inklämd mellan tvänne stora stenar utan kraft att resa sig, så länge hon hindrade honom, gaf han vika för tillfället och sade blott ett undrande: jaså.
— Det skall segla förbi, återtog hon för andra gången och fortsatte sedan med en stämma, hvars hotfulla klang skrämde honom. — Reser du dig upp och vinkar åt fartyget, tager jag den största sten jag orkar lyfta och slår dig i hufvudet därmed. Och jag känner mig mycket stark just nu.
