135
— Vill … vill du inte! …
— Nej.
— Men barnen?
— Just för barnen. — Hon gjorde en åtbörd af leda öfver att han ej förstod och fortfor som förut. — Har du gjort dig reda for hvilka vi äro? — Nej. — Då skall jag säga dig det. Vi äro två människor och här förblifva vi det. Stig ombord på det där skeppet och du är i samma ögonblick din fot beträder dess däck ingenting annat än en fattig matros, och jag … jag blir en olycklig kvinna. Och dock, hvad gör det oss, hvad man tycker eller tänker, men barnen … barnen … Tror du, att vi kunna tränga oss på det gamla samhället och blifva erkända af det? — Ja möjligtvis du, ty du har aldrig varit något. Hvad mig beträffar betyder det intet, men barnen, du! Jag ämnar aldrig utsätta dem för hvardagsmänniskornas dumma hjärtlöshet eller låta dem smutsas af elaka tankar … mina barn! Inbillar du dig, att jag ämnar beröfva dem deras enda skydd mot världen: världens okunnighet om deras tillvaro? Nej, nej! — Men jag har icke tid att säga dig allt, du måste lofva mig att inte visa dig. Lofvar du det?
— Stanna för alltid, menar du?
— För alltid.
— Låt mig tänka!
— Tänk!
Lind slöt ögonen och låg orolig. Det skulle vara omöjligt att beskrifva de olika tankar, som jagade hvarandra i hans hjärna, och de bilder, stundens öfverretning trollade fram för hans inre syn. Stugan i Bohuslän, lifvet i skansen, hamnstädernas krogar och allt det, han ansett gifva sitt forna lif dess värde drog i växlande taflor förbi. Svindlande snabbt blandades gammalt och nytt, stort och smått likt bilderna i kaleidoskop; han hörde röster, såg händer räckas mot sig och öppnade ögonen blott för att möta Elisabeths brinnande blick.
— Jaa men, sade han tvekande.
Hon reste sig plötsligt och gick ett par steg ifrån honom.
— Du har hustru och barn där hemma, hvar det nu är, du …
— De ha glömt mig, afbröt han och satte sig upp. — För resten har jag också glömt dem.
— Jag handlade öfveriladt nyss, återtog hon. — Någon