136
rätt att hindra dig, äger jag icke, min häftighet förledde mig och du får förlåta det. Gå, om du så önskar, jag och barnen stanna.
— Stannar du?
Frågor och svar i detta underliga samtal följde hvarandra snabbt och likväl föreföll det de bägge talande, som om evigheter legat mellan hvarje ord.
— Ingen makt på jorden kan draga mig härifrån. — Hon stampade bekräftande i marken och trädde honom med blixtrande ögon ett steg närmare, så att hennes andedräkt berörde hans ansikte. — Där borta bland hycklare och lögnare skulle de två små hela lifvet igenom i andras ögon släpa med sig en fläck, oäkta skulle det spottas efter dem, och män och kvinnor, som aldrig tänkt en äkta tanke, skulle håna dem för något, som mina barn ej veta hvad det är, min längtans och mina drömmars barn, som äro mera äkta än alla andra. Där borta skulle de lida för min skull och jag skulle lida dubbelt för deras, och alla tre skulle vi lida oskyldigt. — Hon vände sig om och pekade utåt hafvet. — Där ser du de tre masterna, om en kvart kunna de märka oss från fartyget, du äger din frihet, liksom jag min. Låt dem rädda dig, jag räddar mig och stannar.
Lind sträckte på sig för att se bättre. De hvita seglen, som dåsigt summo närmare buro budskap om en värld, dit han till hälften hörde. Han hade visserligen inbillat sig, att han glömt den, men åsynen af skeppet ref upp en hel mängd igengrodda sår och väckte en brännande längtan.
— Stannar du verkligen? frågade han för andra gången men så sakta, att hon knappt hörde det.
— Jag har redan svarat.
— Då stannar jag ock. — Och som om han fruktat, att de hvita seglen skulle fresta honom att svika sitt ord, vände han ryggen utåt hafvet och stirrade envist ned på ett par stenar.
Det dröjde en stund, innan Elisabeth fattade hvilken oerhörd uppoffring, han gjorde genom att afstå från det, hvarom han drömt och hvaraf han hoppats så mycket dessa år. Hon kände hönom för väl att ej veta, att han alltid dolde sina bästa känslor bakom en butter tystnad, han var egentligen ej rädd för annat än att visa sitt goda hjärta. Och just nu såg han mer än vanligt tvär och ovänlig ut, däraf förstod hon, hvad hans löfte innebar.
