139
banade sig sorlande väg utför berget bredvid grottan. Ovädret hade smugit sig fram, urladdat sitt raseri och försvunnit; ingenting var förändradt, växterna, som ödmjukt böjt sig för dess raseri, rätade åter upp sig och sögo girigt fuktigheten ur jorden och på sin plats strålade solen som förut.
Lind hade sprungit upp och skyndat ut, så fort skyfallet upphörde. Med handen skuggande för ögonen såg han bort i den riktning, där det främmande fartyget borde befinna sig och där fanns intet att se. Hvit och outgrundlig bredde sig hafsytan och solens guld droppade i knippen ned därpå.
— Borta! utropade han och vände sig mot Elisabeth, som kommit fram till honom. — Såg du, om de refvat seglen?
— Nej, jag såg ingenting, jag vågade ej …
— Borta! Tänk om de nu behöfva vår hjälp. — Han skyndade uppåt berget för att nå en högre punkt och hon följde honom.
En lång stund ansträngde de sina ögon, slutligen fann han en liten hvit fläck rätt i norr.
— Där ä’ det.
Hon nickade, skärpte synen och hann längst nere vid horisonten märka en prick, som skilde sig från den omgifvande hvitheten, sedan plånades den ut, där fanns intet annat än himmel och haf.
Lind skakade på sig som en våt hund.
— Han hjälpte oss bra den där molntappen.
Hon blickade ännu en gång mot norr och då hon öfvertygat sig, att ingenting fanns att se, vände hon långsamt om till grottan. Barnen kommo emot henne, då pekade hon på Lind och sade:
— Han har gjort mer för er än någon annan far för sina barn, ni måste lofva mig att blifva mycket tacksamma.
— Far, mumlade Lind bakom henne — det var första gången.
Hon hörde honom ej, gråtande af glädje tryckte hon de små, som villigt räckt henne hvar sin späd hand för att afgifva det begärda löftet, i sin famn och jublade:
— Räddade, räddade!
