142
officiella sanningens vrångbild och ödmjukt fallit ned för den verkliga sanningens fötter, kände de sig med ens befriade från de fjättrar, under hvilkas tyngd deras själar varit dömda att stryka fram tätt öfver obetydligheternas och småsinnets grus. Att de fingo sin syn igen kan ej sägas, ty de hade aldrig varit blindare än andra, men de hade lärt sig se på ett annat, bättre sätt och det var tillräckligt för dem — liksom det skulle vara det för alla.
Men det tog tid att dana om en hel lifsåskådning. Dock när det skett tackade de varmt och innerligt alltings upphof därför och vände sig med öppna ögon och längtande sinnen till det, som människorna aldrig bordt öfvergifva, till naturen.
Och för det verkligt stora resultatet hade de mest barnen att tacka. Ingenting var heller naturligare än att deras kärlek till dem skulle växa i förhållande till medvetandet härom. Efter kampen kom också segern med dess frukter: den lugna hvilan och den starka allt annat öfvervinnande vissheten, att de erhållit det bästa, som kan falla på människors lott. Och dessutom ägde de sitt stora mål, som ensamt det var nog att fylla deras lif. De unga skulle fostras till människor, det högsta människor kunna blifva. Och det blef ej svårt, den fullkomliga hängifvenhet, som knöt de båda gamla oupplösligt vid hvarandra, röjde undan hvarje hinder på den en gång beträdda vägen. Och nu, när de ej längre fruktade att taga miste, gingo de glada vidare i solljuset, som strömmade ned kring dem.
Och under tiden flöto dagar och nätter förbi likt spån, dem ett tanklöst barn tappat på tidens sakta rinnande älf. De flesta sköljdes bort och glömdes såsom värdelösa för minnet, men några stannade kvar vid stranden som hvilopunkter åt tanken, då den gjorde sina utflykter tillbaka. Men det förekom numera ej ofta, barnen och det nya, de fört med sig, förjagade den forna tungsinta stillheten och det var lekfull ömhet, skrattande glädje och stolt tillförsikt i solglansen öfver ön.
Men om kvällarna sutto mannen och kvinnan ofta samtalande om allt, som deras tankar gräfde fram ur minnets skräpkamrar, nytt och gammalt, men mest om det, som var, och det, som skulle komma, och flera gånger hade Elisabeth med sitt vackert vemodiga leende frågat:
— Hvad är det egentligen, vi förlorat?
Lind lät pannan sjunka mot händerna och funderade.
