145
mäktigt att slita dem från den fläck, där deras lycka blomstrade?
Himlen brann blodröd och bakom dem stod skogen i sin nära nog sjukliga sensommarprakt, belyst af de glödande varma strålarne. Åsynen af naturens lugna höghet jagade med ens undan de räddslans dimmor, som ett ögonblick skymt hennes syn.
— Nej, nej, utropade hon häftigt — vi stanna … för alltid. — Och sedan fortfor hon att tala om annat liksom för att glömma den möjlighet, hans fruktan dragit fram. — Vi ha ingenting att göra annorstädes. Vi ha själfva skapat oss vårt paradis, vi och naturen, härifrån kan ingen drifva oss.
När han hörde henne säga det, log Lind lugnad sitt trygga leende.
Men hon fortsatte att tala, halft frånvarande liksom försänkt i fjärrskådan.
— Vi äro ej lika några andra, du och jag, vi vilja ej heller blifva det. Vårt öde är bestämdt, här skola en gång våra ben multna.
— Det är lätt att misstaga sig, sade Lind ödmjukt och sänkte hufvudet.
— Det är också lätt att godtgöra, blott man vill.
Då höjde han sitt hufvud och såg tillbedjande på henne, som visste allt och ständigt fann de rätta orden.
Med fuktiga, glänsande ögon blickade de mot synranden, bakom hvilken de en gång drifvits hit, där deras öde skulle fullbordas. Och sedan sågo de bort öfver klipporna till skogen, som villigt gaf dem allt emot ringa möda.
Och det blef natt äfven efter den dagen, mörkret föll smekande ömt ned och famnade ön och hafvet så, som en moder famnar sitt mest älskade barn, och utanför sjöngo bränningarna sakta och entonigt sin eviga sång, som söfde dem hvarie kväll och nästa morgon skulle väcka dem till den nya dagens plikter.
- — — —
Det led mot den dystra, solfattiga regnperiodens slut.
En tät, mjölkhvit dimma höljde ön och hafvet där utanför. Allt låg som inlindadt i vadd och öfver det tunna men ogenomskinliga floret stucko de högsta trädens toppar upp oformliga och spöklika, och längst i väster reste sig vulkanens kantiga käggla lik den hafomflutna skuggan af en klippspets.
