15
ni inte jag märker, hvart ni vill komma med ert förb—e pladder bakom min rygg?
M:r Strickland blef mycket blek och hans underläpp darrade märkbart, men han betvang sin vrede.
— Hooker, tillåt mig göra er uppmärksam på, att jag aldrig säger något bakom någons rygg. För öfrigt är det faktiskt omöjligt att säga ett ord bakom er rygg, den är för smal. Och nu, när ni vet det, skall jag gifva er ett godt råd.
— Jag undanber mig edra råd, Strickland.
— M:r Strickland om jag får be!
— Ah, ni …
— Ni duellerar ju aldrig?
— För er skull vore jag frestad att frångå mina vanor.
— Var inte barnslig, det är lifsfarligt att slåss med mig. För er mors skull hoppas jag ni tänker litet närmare på saken. Och när ni i morgon bedt mig om ursäkt, skall jag kanske förlåta er.
— Jag bedja om ursäkt, ni fördömda narr!
— Lugna er, Hooker, damerna komma hitåt. God natt! Svep täcket väl om er och tänk på hvad jag sagt! — M:r Strickland vände sin upphetsade motståndare ryggen, undvek behändigt de fruntimmer, som närmade sig, och gick fram till förste löjtnanten, hvilken stod i begrepp att skynda upp på kommandobryggan.
— Är det inte ett fartyg, som syns där borta, löjtnant? frågade han artigt och pekade bort mot horisonten, där en ljus prick lyste fram genom skymningen.
— Har redan sett det, m:r Strickland.
— Tillåter ni mig att följa er?
— Mycket gärna.
— Hvad är det för signaler, de ha uppe, Kaas? vände förste löjtnanten sig till norrmannen, när han och Strickland hunnit upp på kommandobryggan.
Löjtnant Kaas kastade en snabb blick på Strickland och räckte sedan tigande den kikare, han höll i handen, åt sin förman.
Denne hvisslade långdraget, då han en stund betraktat det främmande fartyget.
— Hvad är det för en signal? frågade i sin ordning Strickland, som märkt tredje löjtnantens menande blick.
— Åh, ingenting … blott en liten upplysning, ljöd det undvikande svaret.
