II.
När m:r Strickland kl. fem följande morgon trädde ut
ur sin hytt, fann han hvarje man af besättningen på sin
post. Han tände lugnt en cigarr, drog ett par pröfvände
bloss och nickade belåtet, den smakade utmärkt. Sedan
företog han sig att inspektera fartyget, han förmodade, att
det kunde vara ganska intressant just nu.
Hvad han först af allt lade märke till var hafvets orörliga, dödsstilla lugn och dess djupa, mörka färg. Därpå tyckte han sig känna, att luften var ovanligt tung att inandas. — Nåja, orkaner inleddes väl med dessa små förebud.
Besättningen var nästan hemskt tyst och officerarne blickade vaksamma utåt i alla riktningar. M:r Strickland gläntade på dörren till doktorns hytt och fann den värde gentlemannen ifrigt sysselsatt med sina förbandsartiklar.
— Hvad tusan nu doktor, väntar ni arbete?
Han erhöll blott en otydlig grymtning till svar och gick nyfiken vidare. Efter en blick ned i maskinrummet, där en hop halfnakna, sotiga gestalter arbetade i en kväfvande hetta, styrde han kosan framåt fören. Han riktade i förbigående en fråga till en bredaxlad, rödskäggig matros, men erhöll intet svar. M:r Strickland fann situationen ofantligt spännande och beträdde fördäcket, intresserad af hvad nästa minut skulle medföra.
Så snart han blifvit synlig från kommandobryggan, ropade någon därifrån ett par ord till honom. M:r Strickland vände sig om för att fråga hvad man ville och i samma ögonblick kändes det, som om han varit på väg att förlora andedräkten, och han famlade häpen efter ett stöd. Fartygets akter dök djupt ned i vågorna, medan fören pekade mot höjden, så vred sig det stora skrofvet
