18
som en vågbalans och fören rände in i ett berg af hvitt skum, hvilket slungats upp liksom af en underjordisk eruption. M:r Strickland föll omkull, slog vänstra sidan mot ett hårdt föremål och kraflade sig sönderbråkad och hufvudyr på alla fyra tillbaka mot mellandäck. Det gick rundt i hans hufvud och han bemödade sig endast om en sak, att spruta ut så mycket som möjligt af det illasmakande hafsvatten, som genom näsa och mun letat sig väg in i honom.
— Hvad har ni på däck att göra? dundrade löjtnant Kaas, som stark och vig i tunga oljekläder sprang förbi honom. — Här går ni blott i vägen. Håll er inne i hytten!
M:r Strickland fann rådet godt och skyndade att lyda det. Ehuru han ovedersägligen var en både bildad och intelligent man, begrep han mycket litet af det som tilldrog sig kring honom. Han erinrade sig, att han utkommen på fördäcket, tyckt sig se en hög vägg rätt framför fartyget. Och hvad som mest väckt hans förvåning var, att väggen rörde sig, medan fartyget föreföll att stå alldeles stilla, som om någonting med ens naglat fast det på samma fläck. Så ropade man på honom och i detsamma störtade väggen brakande ned öfver skeppet, lyfte fören, krossade … sopade bort … och allt detta under ett helvetiskt larm, som ej liknade något af det hans djärfvaste inbillning förmått trolla fram. Det egendomligaste var dock, att, ifall någon bedt honom redogöra för tilldragelsen, han ej kunnat det.
Han var icke rädd, endast öfverväldigad af det, som skedde, och tagande säkert stöd mot dörrposten till en hytt föresatte han sig att begagna detta enastående tillfälle att göra iakttagelser. Ett par minuter efteråt hade han glömt sin föresats för att deltaga i uppträden, för hvilka han omöjligt var i stånd att finna skymten af en förnuftig bevekelsegrund.
Det suckade och knakade öfverallt. Det väldiga skrofvet flög som en spån bland vågorna, hvilka i ursinnigt raseri kastade sig öfver det, medan stormens dån förtog hvarje annat ljud. Och med orkanen följde ett becksvart, ogenomträngligt mörker, som likt en svepning lade sig öfver skeppet. Vig som en ekorre klättrade »The Eagle» uppför en skyhög våg för att sekunden därpå halka utför dess andra sida och sedan ränna fören rätt in i ett annat vattenberg, hvilket hotade att begrafva allt och alla i sin famn. Så var fartyget ute på andra sidan, klättringen vidtog ånyo, under det att propellern i vansinnig hast hvirflade om i
