Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/32

Den här sidan har korrekturlästs

III.


Tolf timmar hade säkert förflutit, innan miss Elisabeth vaknade ur sin svimning, ty det var åter natt, när hon slog upp ögonen. Hon låg frusen och genomvåt längst framme i jollens för och sökte reda sina likt en härfva hoptrasslade tankar, men fann ingenting annat än en ängslig fråga: hvad har egentligen händt?

Hon var för trött att anstränga sig och sökte förgäfves ett svar. Hennes hufvud föll tungt tilbaka mot en planka och hon låg orörlig fången i ett slags dvala, som hindrade henne att tänka, men lät henne under de hafslutna ögonlocken se en hop skugglika gestalter liksom hon också hörde deras stämmor.

— Hvem släpade kvinnan med sig? frågade buttert en man längst akterut.

— Lind, svarade en annan enstafvigt.

— Löjtnant Kaas befallde mig …

— Befallde, fräste den förste talaren. — Hvem f—n frågar efter befallningar, när …

Han stannade tvärt och miss Elisabeth kände en brännande smärta, icke öfver att vara föremålet för detta egendomliga meningsbyte, utan öfver den dystra tonen i såväl frågor som svar.

På samtalet följde en isande tystnad, endast störd af det ljud, som frambringades, när en våg plaskande splittrades mot jollens akterstäf. En tidrymd — kanske en kvart, kanhända en timme, rann bort, sedan sade någon:

— Ingen vet således, hvar vi befinna oss?

Något svar följde ej och den vresiga tystnaden bredde sig vältaligare än alla nej i världen på nytt öfver båten,