Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/41

Den här sidan har korrekturlästs

41

Snart i domen skall du ställas,
ställas för Guds anlete;
broder; då din dom skall fällas:
himmel eller helvete.

Alle äro vi stora syndare och illgärningsmän, alle, alle. Men denna natten hafva vi två, du, Karl Lind, och jag, Fergus Mac Rand, begått en synd så stor, att den aldrig kan förlåten varda. När fyra män, galne af hunger och plågor, ville slå en femte, för att äta af hans kött, stodo vi två bredvid och läto det ske. De fyra fingo brådt sitt straff … nej, de erhöllo befrielse, men vi två, som voro för fega att bistå dem i deras onda uppsåt, vi vänta vårt. Ty det. som nu är öfver oss, är blott början till straffet.

Fergus Mac Rand, du är en stor syndare, Karl Lind, du är ock en stor syndare, ty vi hafva dräpt fem människor. Fergus, Fergus, hvarför talade du ej sålunda, när striden rasade: man dödar bredvid dig. Du har en knif i ditt bälte, hjälp den, som bör hjälpas! Du sade intet, du tänkte: låt de fyra, som äro galna af hunger och plågor, slå den ensamme, på det att jag, som bibehållit mina krafter, må roffa åt mig det största stycket af hans kött. Så tänkte jag, och så tänkte du, Karl Lind:

Men därför har herren Zebaoth lagt sin starkhets hand tungt på Fergus Mac Rands värkande hufvud och hviskat i hans öra: Du har begått en dubbel synd, Fergus. Du halp icke den ensamme i hans nöd, du halp icke heller dem, som i sin nöd anföllo honom för att skaffa sig och dig föda; du är en femdubbel mandråpare. För denna din femdubbla synd kräfver nu jag, herren din gud, som är en stark hämnare, ditt lif. Gack hädan, Fergus Mac Rand, gack hädan! Du är icke värd att nämnas människa. — Och jag, Fergus Mac Rand, säger till dig, herre Zebaoth, hvars starkhets hand jag känner på mitt arma hufvud: Den är tung som bly, vi hand, herre, den krossar som världens alla förbannelser. Ja, jag har syndat svårt och stort, ty om jag bistått de fyra, hade dessa två, som nu ligga här döende, kanhända lefvat och blifvit räddade.

Men jag gjorde intet, jag är en åttadubbel människodråpare, ty äfven mitt hf är tillspillogifvet, jag är inte värd att nämnas människa längre, jag går. Din sol, herre, är icke för mig, din luft ej heller. ör mig finns intet på jorden, hvad har jag då där att göra. Jag går.


Paradiset.5