44
ingenting annat än sväljde. Och med de råa bitarne kommo tankekraft och viljestyrka tillbaka — trodde hon. Alltjämt skrattande som ett litet själfsvåldigt barn öfver en oväntad men efterlängtad gåfva satte hon sig upp och började fundera öfver allt detta, som händt de sista … eller var det ej de sista dagarne? Hon märkte, att hon måste anstränga sig för att finna en utgångspunkt … nej, med det hade hon icke tid. — Nej, att det verkligen fanns något ätbart här i världen, det hade hon nästan förgätit, och en försyn, det hade hon äfven glömt.
— Ni heter ju Lind? frågade hon blott för nöjet att höra sin egen stämma.
Han nickade mot henne men gaf sig ej tid att svara, han var upptagen med att slicka toften, där en fisk legat.
— Vi ska’ försöka hålla oss i närheten af dem, menade han. — Kan ni ro, miss?
— Neej, men jag kan ju försöka.
— Jaså, hm? — Han stoppade snålt ett par kvarglömda fiskfjäll i munnen, men spottade strax ut dem igen, då de fastnade honom i halsen. — Ni ska’ få se, att vi slå oss igenom, miss.
Hon fnittrade fortfarande som en liten bortskämd barnunge, men hastigt mulnade hennes drag och klagande utropade hon.
— Jag är törstig.
Han bleknade märkbart och en slö, undergifven fruktan lästes i hans ögon.
— Tag en träbit i munnen, miss, det gör hvad det kan. — Därpå yttrade han med ett pinsamt misslyckadt försök att ljuga för sig själf: Jag tror ändå, att vi slå oss igenom till slut.
- — — —
När hon å nyo vaknade ur en orolig slummer, störd af hemska drömmar om skeppsbrott och nödrop, skakades hon af feberrysningar. Armbågar och fötter trummade i svindlande snabb takt mot träet i jollens botten och i hennes hjärna sjöd och bubblade det, som om allt med ens sprungit sönder. Och med detta infann sig en ohygglig beklämning, som tycktes vilja krossa hvarje ben, hvarje nerv i hennes kropp, mala det till stoft, fint och lätt, som vinden sedan skulle bära med sig ut öfver all världen.
På ett otroligt långt afstånd talade en grof stämma till henne och frågade, hur hon befann sig, jämte en hel del
