50
Hon åt sin andra frukt litet långsammare än den första och betraktade under tiden mannen, som sysslade med något vid jollen. Han såg ståtlig och stark ut i den svaga belysningen från södra stjärnhimmelns praktfulla konstellationer, och när hon en stund åsett hans förehafvande, bestämde hon sig för tre tusen pund. För honom borde det vara en hel förmögenhet.
Miss Elisabeth kände sig glad öfver sin egen gifmildhet och ropade sakta på mannen för att delgifva honom sitt beslut.
Han upphörde genast med sitt arbete och kom lydig som en hund fram till henne.
— Ä’ ni inte mätt än, miss? frågäde han vänligt.
— Jo tack! — Hon sökte efter passande ord till en inledning men fann inga, och sade för den skull: — Hvad gör ni där nere?
— Jag håller på med en spira. I morgon ska’ jag resa den på udden där borta å’ så får min sista skjorta springa. Den skall sitta i toppen, så länge en flik finns kvar, å’ något fartyg ska’ väl snart komma inom synhåll, så här behöfva vi väl inte dröja värst länge.
Miss Elisabeth märkte, att han tvekade litet vid den sista meningen, men reflekterade ej öfver anledningen därtill. Och eftersom han utan att veta det, gifvit henne den sökta inledningen, sade hon lätt.
— När vi komma hem till England igen, är ni — hon gjorde ett uppehåll för att se honom spritta till af glädje, men han stod orörlig — en rik man, tillade hon.
— Rik, sade han begrundande och utan att ana hvarthän hon syftade. — Neej, miss då ä’ jag nog samma fattiga sate som jag varit all min dar.
— Förstår ni inte, inföll hon ifrigt — att jag vill göra er rik, skänka er en hel förmögenhet för att ni räddat mig.
— Jaså, på det viset. — Han hvisslade långdraget och fortsatte sedan. — Hm, räddat, ja hva’ den saken anbelangar, så … så tänkte jag nog inte mycket på er, miss, då jag knogade mig hit. — Han hade tydligen icke alls gjort sig förtrogen med hvad hennes ord egentligen inneburo, men så fort han svarat, ångrade han sig och tillade brådskande, för att förtaga det ogynnsamma intryck hans uppriktighet måhända gjort. — Tack, miss, tack, ja ska’ aldrig glömma, hur god ni ä’, som lofvat mej … tack, tack, för nog håller ni ert löfte alltid.
