51
Det var egennyttans falska handgrepp på tacksamhetens strängar. Miss Elisabeth kände sig besviken. Han visade ej den glädje hon väntat, och hans återtåg var mer än klumpigt. Hon reste sig från marken och sade nästan motvilligt.
— Vi få talas närmare vid längre fram. — Men så tyckte hon, att hon ej visat sig nog vänlig, och sade. — Från fartyget räddade ni mig likväl.
— Jaa, utropade han ifrigt — jaa, miss, det gjorde jag reelt.
Hon frös till och vände honom ryggen, ty hans ord skorrade i hennes öron, och som han trodde att hon var trött, sade han.
— Det ä’ en grop i lä där bakom kullen; där kan ni koja så länge, miss. I morgon få vi väl se ut en bättre plats — Och då hon stod kvar på samma fläck, tillade han blygt, som om han anat orsaken till hennes tvekan: — Jag ska’ dra’ upp jollen på land å’ kryper väl ihop å’ knyter mej under den. God natt, miss!
Hon nickade nådigt åt honom, ty hon fann det ytterst finkänsligt af matrosen, att han höll sig på tillbörligt afstånd. Hon var räddad samt mätt och otörstig och blef återigen miss Elisabeth Devereux, fastän hon för tillfället befann sig på en efter alla tecken att döma obebodd ö. Civilisationen hade på milimetern utstakat afståndet mellan mannen och kvinnan af samma ras och bägge ansågo det för en plikt att äfven här intaga de platser, som tillkommo dem inom samhället. Hon gick i den af honom anvisade riktningen, fann kullen och lade sig på sandbädden bakom den. En stund stirrade hon uppåt mot stjärnhimlen och midt i en gäspning märkte hon sig vara missnöjd med något. Till en början ville hon ej ens för sig medgifva, att hon själf var orsaken till sitt missnöje, men hon var för ärlig att ej snart tillstå det.
— Hvarför blir aldrig det man tänker så, som man önskar, när det klädes i ord eller utföres i handling, mumlade hon. Miss Elisabeth visste med sig, att hon ej önskat annat än att göra matrosen glad och hon hade blott narrat honom till en futtighet. Med den hos klasser, som af en eller annan anledning anse sig stå öfver den s. k. massan, vanliga obetänksamheten hade hon genom sitt löfte om belöning väckt hans egennytta till lif och frammanat hans dåliga instinkter. Ja, det var hon, som stört friden, men
