54
marne från sig, gäspade och gnuggade ögonen. Till en början hade han ytterst svårt att fatta, hvar han befann sig och blinkade sömndrucken mot solen. Han ref sig yrvaken i sitt tofviga hår, gäspade än en gång och sade undrande.
— Bränningar. — Hans blick sökte förklaringen till den enformiga tonbildningen, som en mild morgonvind outtröttligt bar det till hans öron, och när han reste sig, kom han med ens ihåg allt. Dragen blefvo allvarliga och lutad mot jollens reling såg han sig med tydlig fruktan i ögonen omkring. Hans af sjömanslifvet skärpta sinnen funno genast lösningen, och som om han konstaterat ett obestridligt faktum — som det ju ock var — upprepade han sitt nyss förut helt mekaniskt fällda yttrande. — Bränningar.
Lind stod en lång stund nästan bedöfvad och väntade att få höra en ny ton spela in i jättekonserten, som hafvet utförde obekymrad om ifall åhörare funnos eller ej. Men ingenting annat än det oafbrutna dånet förnams och en beklämmande känsla lade sig öfver hans själ och kom honom att känna sig så bedröfligt liten, att han velat gråta åt sig själf.
Med halft våld slet han sig från det mäktiga intrycket; han var ju människa och som sådan böjd att öfverskatta sig och sitt. Dessutom hade han annat att tänka på, och hafvet i alla dess skiftande gestalter var ingenting nytt för honom. Orolig såg han sig omkring, som om han fruktat att göra idel obehagliga upptäckter, men efter hand jämnades dragen ut och han icke gillande. Allt var ungefär så, som han väntat det, och därmed började han orientera sig på den plats, dit ödet slungat honom.
Hans ögon famnade först en gördel af vågskvalp, där oceanen med regelbundna mellanrum lik en sofvandes barm lyfte sig mot korallrefven, slösade bort sin omätliga styrka och som på lek började om och om igen, utan ifver eller vrede, endast därför att den ägde så ofattligt mycket kraft. När Linds ögon lupit kring hela periferien af det cirkelsegment, de kunde omfatta, gjorde han kretsen mindre. Innanför bränningarne var en vik med lugnvatten så genomskinligt, att blicken nådde dess hvita botten, där brokiga musslor lågo strödda och öfver hvilka stora fiskstim i alla regnbågens färger kilade af och an.
Lind nickade om igen; de där skulle det nog ej blifva
