66
Litet snopen öfver sin tafatthet gick Lind till jollen och började söka däri. Han visste, att en tom vattenankare jämte några buntar tändstickor funnos under aktersta toften och dessa saker kommo honom nu väl till pass.
Snart flammade en munter eld i lä om båten. Sjömän äro alltid händiga, och Lind, hvilken börjat sin bana som kock på en slättoppare från Lysekil, plockade och stekte den döda fågeln. Själf åt han däraf med god aptit, men miss Elisabeth fann den seg och tranig. Sköldpaddsäggen smakade henne bättre, men hon förmådde ej förtära mer än ett par stycken.
— Ja ja, sade Lind — ni ä’ alldeles för utsvulten, att orka äta än, men det blir väl bättre sedan.
Hans försök att trösta henne, mottogs med vresig tystnad. Hela förmiddagen visade hon sig tvär och surmulen, men Lind blott skrattade i mjugg däråt; hon var en fin dam, och sådana hade han alltid ansett konstiga. Dessutom väntade ju belöningen, som skulle godtgöra allt, och för hans naiva bondsjäl stod det klart, att tvärhet och nycker voro bevis på god ton. Allt var således som det borde vara.
Trött och sönderbråkad efter sin färd genom ön, sof han bort några af de varmaste timmarna i Jollens skugga. Då han vaknade, yrade miss Elisabeth i full feber och fantiserade om ett förfärligt stort djur, som krupit öfver hennes fötter. Lind förstod, att en af de gula krabborna skrämt henne, men då hon hvarken tycktes höra eller se, upphörde han snart med sina försök att lugna henne. Hans gamla bekymmer att hon skulle dö, vände åter med fördubblad styrka, och han insåg, att hon, trots sina protester för en stund sedan, måste vårdas som ett litet barn. Lind grubblade länge öfver, hur man egentligen borde ansa dylika små stackare, och kom slutligen till det resultat, att han i detta fall var lika hjälplös som de.
— Ja, det går väl bra, mumlade han tvekande inför sin egen okunnighet — det går väl så småningom. Han var ännu full af hopp och förtröstan, och det hjälpte honom förbi de första svårigheterna. Och så fanns det en hel mängd saker att göra, han hade sannerligen ej tid att grubbla sig nedslagen. Han reste sig och såg efter hvarmed han skulle börja. Jovisst! Jollen bands vid en påle, som han högg vid bäcken och med stor möda dref ned i
