Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/7

Den här sidan har korrekturlästs

7

— Hm hm! hostade en djup basröst.

— Hvad för något, mina herrar? Ar inte jag opponenten …? Nå, trots denna allmännyttiga institution med dess säkra grundvalar, peka ut den äkta man, som icke åtminstone en gång i sitt lif känt svartsjuka. Detta bevisar tvifvel om där sådana finnas …

— Allt det där är mycket bra sagdt, efter hvad jag kan fatta, men förb—dt uselt tänkt, afbröt brutalt en stark stämma närmast dörren och en ung man reste sig upprätt.

— Jag hör egentligen inte till sällskapet och det är kanhända dumt af mig att säga något, men jag tål inte kallgrin. Och hvad troheten beträffar, så finns den lika visst, som jag står här. Där hemma i Arendal lämnade jag för tre år sedan en tös och hon väntar troget på mig i tre år till, om det gäller. Visste jag inte det, stannade jag inte en dag längre. — Tjänare mina herrar, nu börjar min vakt, och jag har inte tid att utveckla mina åsikter. Ni få tänka vad ni behaga.

Dörren slogs upp, rökmolnen skingrades för luftdraget och två dussin ögon stirrade mot den siste talaren, som slungat fram sina ord med någonting af ett vattenfalls vilda styrka. De flesta hunno ej mer än se en lång, kraftigt byggd gestalt, en pudels trogna ögon, hvilken för tillfället flammade af vrede, och en uniformsmössa, som häftigt trycktes ned på ett motsträfvigt hår. Sedan var mannen borta och dörren slogs igen med en våldsam skräll.

— Skall ni inte försvara er, Strickland? frågade den tunna rösten retsamt.

— Nej, det är för varmt att disputera, har jag redan sagt. — Ett är dock säkert, hur våga man än säger om kvinnorna, hinner man likväl al nig säga tillräckligt.

Ingen visade lust att upptaga den kastade handsken. Endast en röst sade släpigt och ohågadt.

— Fortsätt för all det, är ni hygglig, Strickland!

— Hvad tjänar det till? Det är ju ett vanligt ångbåtssamtal, som börjats för att slå ihjäl den odrägliga tiden. Att jag framkastade ett vågadt påstående är i och för sig ingenting, vanligtvis förfäktar man ifrigast, hvad man inte vet. Jag började blott för att få ett trefligt meningsbyte i gång, att det i stället blef ett tråkigt sådant är värmens och inte vårt fel. — Apropos det, Arendal — sade han inte så? Hvad tusan är Arendal för ett ställe?

Ingen besvarade frågan förmodligen af det enkla skälet,