71
han muntert vidare. — Middagen består af fågel, tillredd på samma sätt. Tag för er, vet jag, ni kan allt behöfva en bit, miss, för det ä’ min själ inte mycke’ jag lyckats lura i er, medan ni låg där uppe å’ yrade å’ grät efter mamma.
Miss Elisabeth ryste, då hon tänkte på, hur de smutsiga händerna med sina långe, svarta naglar matat henne. Men samtidigt kände hon äfven tacksamhet mot mannen, som vårdat henne, så att hon öfvervunnit sin sjukdom och därigenom gifvit henne en möjlighet att återvända till det forna. Hon tog plats på marken och började äta af krabbans kött, för att stilla sin hunger.
— Låna mig er knif, sade het efter en stund. — Det går inte att lossa köttet från skalet med fingrarna.
— Hm, svarade Lind ovilligt — jag ä’ liksom lite rädd om knifven. Blir den skadad, ä’ vi allt bet, miss, så den få vi väl spara till viktigare saker än att äta.
Miss Elisabeth rodnade af förtrytelse, ty hans omedvetet beskyddande ton sårade henne, och snäft inföll hon:
— Jag är inte van att äta som en vilde.
Lind såg bort för att slippa möta hennes blick.
— Nä nej, miss, hvem ä’ det? medgaf han. — Ber om ursäkt, det var inte min mening att såra er, tillade han fogligt. — Å’ om ni inte kan reda er utan knif, så tag den här då. Men var rädd om eggen, krabbornas skal ä’ fördömdt hårda, ska’ jag säga.
Hon mottog knifven på ett sätt, som utvisade, att hon ansåg det vara hans skyldighet att lämna henne den och mer därtill. Men strax efteråt ångrade hon sin ovänlighet och, för att minska intrycket däraf, började hon tala om annat, då det icke gick an, att hon steg ned från sin piedestal och ursäktade sig.
— Ni vet väl något så när, hvar vi äro? frågade hon.
— Neej — han sänkte hufvudet — jag har inte en aning om den saken.
Hon höjde otåligt på axlarne och fortsatte strängt, ungefär som en lärarinna till en försumlig discipel:
— Nå, ni har väl åtminstone undersökt ön?
— Det har jag heller inte, miss. — Han föreföll skamsen öfver sin uraktlåtenhet och tillade blygt: — Jag vågade inte vara borta från er längre än en timme, miss, ty ni var allt tusan så illa däran.
— Tack för er vänlighet! svarade hon litet nådigare. —
