73
— Å’ sedan, miss? frågade han, när hon ändtligen slutat.
— Sedan? Hvad då?
— Joo … hm … Lind reste sig hastigt i vördnadsfull ställning, han ämnade till och med taga mössan af sig, men lät det vara så länge — Joo, ni var nog hygglig att lofva mig en liten — hm! — dusör, innan ni blef sjuk. Ni har väl inte glömt det, miss?
Alldeles omedvetna därom, uppförde de bägge skeppsbrutna en hel fars för hvarandra, och båda spelade sina roller så väl, att de själfva togo för verklighet, hvad deras fantasi diktade.
— Jaså, sade hon affekteradt liknöjdt — ni kommer ihåg det där. Nå, det var bra, att ni påminde mig om så slippa vi sedan tala därom. Är ni nöjd med tusen pund?
— Hur mycket sa’ ni, miss? — Linds mössa flög af hufvudet.
— Tusen pund, upprepade hon och log gillande.
— Tusen! Sa’ ni tusen, miss! För det an jag köpa både gård och grund där hemma! Tusen und — hejsan! Då ska’ vi tag mig f-n härifrån, å’ det snart ändå. Nu har jag svurit på den saken.
Miss Elisabeth skrattade godt åt hans ifver och prisade samtidigt sin klokhet att hafva sporrat hans nit. Men Lind vågade ej riktigt tro på sin lycka, den var för stor, och så frågade han:
— Det ... ä’ väl riktigt säkert, miss?
Hon såg högdraget upp till honom.
— Mitt ord är detsamma som pengar.
— Gud välsigne er, miss, ni ä’ en krona! — Och Lind föll i tankarne ned och tillbad henne, medan han lofvade sig, att göra hvad som helst för det priset, alldeles som han eljes gjort detsamma för intet.
I lugnvattnet innanför korallrefven slogo fiskarne cirkelrunda ringar på ytan, krabborna krälade makligt omkring bland stenarne, likgiltiga för allt annat än sin egen tillvaro, och en munter bris krusade emellanåt hafvets oändliga spegel. Men de båda människorna öfvergingo till nästa scen af sin fars.
— En promenad skall bestämdt göra mig godt, förmodade miss Elisabeth halft för sig, när hon slutat sin enkla måltid. Hon kände sig styrkt af maten och lätt till
