76
Och för att visa, hur ordentligt han gjort sitt arbete, skakade Lind signalstången.
Miss Elisabeth nickade gillande. Hon var nöjd med allt, eftersom hon blott högst ofullständigt begrep, hvarför det skulle vara så och icke så.
— Det värsta ä’ att skjortan snart blåst sönder, å’ då ha vi ingenting hvitt att sätta dit i stället, så vida inte miss vill … Den stora, skäggiga karlen rodnade som en liten flicka och såg bort. — Ja, miss förstår nog hvad jag menar.
Det gjorde miss Elisabeth och hon suckade tungt, då hon tänkte, att det kanhända blef nödvändigt att underkasta sig ännu större uppoffringar än denna. Men snart skrattade hon godt åt det komiska i situationen; historien om denna grannlaga underhandling rörande hennes sista underkjortel skulle bestämdt göra en utmärkt effekt — sedan.
Allvaret hade ännu ej ryckt henne in på lifvet, sjukdomen var redan till hälften förgäten och solen strålade så löftesrikt, att all misströstan själfdog, blott hoppet fann näring i detta bländande ljus och denna ljumma, balsamiska luft.
Under tiden synade Lind ett par rämnor i berget; hos honom var uppehållelsedriften för starkt utvecklad, att han ej skulle begagna hvarje tillfälle att söka något ätbart.
— Ho, ho, utropade han glad — de ha redan börjat lägga ägg. Nu slippa vi nöta tänderna på deras sega kött. Han klättrade ned i en skrefva och skattade ett par af de konstlösa boen, medan en flock fåglar ilsket skriande flögo kring inkräktarens hufvud. — Hör nu, miss, var nu snäll å’ ta’ emot de här, eljest tappar jag dem, ropade han.
— Hvad gör det, det finns ju andra i stället.
— Det gör det, förstås, svarade Lind långdraget; för hans praktiska sinne var det motbjudande att onödigtvis krossa äggen, men då fåglarne blefvo djärfvare och måttade åt hans ögon med näbbarne och han ej kunde klättra upp utan hjälp, kastade han äggen från sig. Uppkommen på platån fann han snart en annan bergsskrefva, där boen voro lättare tillgängliga, och ur dem plockade han ett tjog.
— Och hvad återstår nu? frågade miss Elisabeth, då de befunno sig på hemvägen.
— Att vänta, svarade Lind lugnt.
- — — — —
