81
stirrade på krabborna, hvilka sömnigt kröpo ut och in i sina hål och utan försök till flykt läto Lind fånga sig. Hennes ögon vändes då och då sökande bort mot synranden, där intet annat fanns att se än molnen, ibland stora och mäktiga tornande upp sig öfver hvarandra, stundom splittrade i små rifna flikar, men alltid antagande de mest olika gestalter. Och hoppet, som sällan dör bort hel och hållet, narrade henne alltid att bortom det afstånd dit blicken ej nådde, söka ett fartygs toppsegel, som hon ständigt trodde sig skönja i hvarje ny, hvit molntapp. — Det var aldrig något segel, endast vinddrifna skyar, men det kunde hafva varit räddningen — — det var — nej — jo där — nej, nej — jo, jo — varma vågor af jubel stego upp inom henne och sjönko åter, hopp och förtviflan kämpade hårdnackadt i hennes inre — och på purpurröda moln sjönk solen i det smaragdgröna hafvet, medan dess sista strålar skänkte ny, oanad glans åt ön, som brann i guld — i violett — som drunknade i natten.
Med ögon, som värkte af öfveransträngning låg hon kvar och inbillade sig, att en ångares lanternor skulle dyka upp ur mörkret, komma närmare — snart — nu — genast. Där ute fanns intet annat än mörker, tungt och tryckande som sorgen själf, ogenomträngligt och skrämmande i sin högtidlighet, med bränningarnes eviga koral till ackompangemang, en symfoni i kolsvart moll. Och så tändes stjärnorna, först en, så en till och sedan tio, tjugo, hundra. Det var lantärnorna på hennes drömmars efterlängtade farkost. Nej de lantärnorna sutto oåtkomligt högt där uppe, dit människor aldrig nå annat än när tanken frigjord flyger på fantasiens vingar — och hennes tankar höjde sig aldrig, bundna vid jorden krälade de trötta i dess grus. — — —
En förmiddag kom Lind utför berget och talade brådskande om, att sista trasan af hans skjorta blåst bort från signalstången. Han sade det i en ton, som kom henne att förstå, att hans underrättelse innehöll en uppmaning. Tigande gick hon in i grottan och vände om en stund tillbaka med sin underkjortel i handen.
— Just så, miss, hvitt ska’ det vara, utropade Lind glad. — Få se om vi inte ha bättre tur med den här.
— Men tänk ifall äfven den blåser sönder.
Lind hade gått ett par steg uppför sluttningen men vände genast tillbaka.
— Det gör den, förstås, sade han eftersinnande.
