85
— Man ska’ inte förakta drömmar, menade han troskyldigt. — Det ä’ kanske ett varsel att räddningen kommer. — Och sökande flögo hans blickar bort mot horisonten.
Hon log medlidsamt åt sitt eget hopp och hans vidskepelse, men en hel vecka turade de om att sitta bredvid signalstången och se ut öfver hafvet. Medan Lind anskaffade föda eller gick efter dricksvatten, satt miss Elisabeth uppkrupen halfvägs till vulkanens spets, högre vågade hon ej klättra, och ansträngde sina ögon till det yttersta. Blåste det, så att den ena molntappen efter den andra stack upp vid synranden, hotade hennes hjärta att sprängas och tvänne gånger samma dag narrade hon Lind att bryta sönder sina naglar och sarga knäen blodiga, då han brådstörtadt ilade uppåt kägglans spets för att se, om hon misstagit sig eller ej.
Bägge gångerna var det falskt alarm och tysta med böjda ryggar och skälfvande knän återvände de vid nattens inbrott till sina sofställen, sedan de först tändt ett bål på stranden. Men vinden förde intet fartyg till deras ö, den föreföll att ligga långt utanför hvarje stråkväg, och stormade gjorde det aldrig denna sommar, så att en vinddrifven seglare kom heller icke inom synhåll.
— Är jorden verkligen så stor? suckade hon. — Eller äro vi så ohyggligt små, att två människors försvinnande ej lämnar något tomrum efter sig?
— Bägge delarne, miss, bägge delarne.
Sedan högg förtviflan på nytt sina klor i deras sinnen och med den följde slappheten, som förnekade dem att vilja, endast tillät dem ännu djupare känna sin egen oförmåga.
Regntidens första skur väckte Lind ur hans försoffning.
— Det här går inte längre, förklarade han bestämdt en morgon. Han hade legat vaken hela natten och ändtligen fattat sitt beslut. — Vi stiga i jollen och låta vinden drifva oss hvart som hälst.
Miss Elisabeth bleknade vid hans ord. Minnet af hennes lidanden i båten väcktes till lif och hon satte sig häftigt till motvärn. — Nej, nej, nej, ljöd hennes oföränderliga svar till allt hvad han föreslog.
— Föredrar ni då att multna här, miss?
Återigen svarade hon nej.
— I så fall gör jag ett segel af våra kläder, å’ resten lämna vi i guds hand.
— Gud? Han har också glömt oss.
— Så hjälpa vi oss själfva.
