89
uttala en önskan att erhålla dem. Numera var det han, som utdelade befallningar, och hon lydde alltid så flinkt det stod i hennes förmåga, under det att hon beundrade den kraftiga figurens rörelser och de händiga näfvarnes snabba grepp. Allt kunde han, allt utförde han och än mer ville han. Han hade med ens tagit väldet, den simple, okunnige arbetaren var en hjälte, ty på hans oöfvade hjärna berodde ytterst deras räddning. Och hon underordnade sig villigt, steg lugnt ned från de inbillade företrädenas piedestal, deras samhälle var för nytt att veta af annat än jämlikheten, hvartill alla födas. Och trots denna tröstande tanke, ty för de fleste är jämlikheten en stor tröst, kände hon sig bedröfligt underlägsen. Det hela blef slutligen till en häpen undran öfver mannens natur, som så länge i doft trots sofvit vinterdvalans sömn för att plötsligt med vårens hela nyvaknade lifskraft slunga sig in i den motsatta ytterligheten.
— Att vi icke tänkt på detta förut, sade hon halft för sig.
— Tänkt? På hvad, miss?
— På jollen … att fara härifrån.
— Jag har funderat öfver det hela tiden.
— Har ni? Och inte sagt mig något?
— Neej. Jag väntade, att ni kulle säga det först, miss.
— Väntade ni? — Hon stirrade på honom med vidt uppspärrade ögon och sökte fruktlöst ord för sin förvåning. Han hade gått där och bidat, slitit ut sin energi på det hopplösaste af allt: på att vänta förgäfves, och tyst samlat agg till henne, som ingenting sagt. Och hon hade ej gjort det, fastän hon alltid velat detsamma. Hvarpå berodde då detta? Hur hade han kunnat det? — Åh, nu fattade hon anledningen till hans buttra tvärhet, hans kärfva ovänlighet, som hon alldeles missförstått. Det var tragiskt löjligt alltsammans. Hon måste fundera ut lösningen på detta problem, som kastats för hennes fötter, draga fram sanningen ur detta vid första anblicken obegripliga kaos af stämningar, längtan, hopp och blind undergifvenhet; sanningen var väl åtminstone värd en stunds eftertanke, medan hon hvilade sina trötta lemmar.
Lind arbetade lugnt vidare, pluggade in fiberknippen i springorna och talade under tiden.
— Ser ni, miss, det ä’ nog någon mening med det här. Den gode guden låter ju inte ens en sparf falla till
