95
den svaga, döende bitterheten om väldet. — När jag funnit min plikt, skall jag söka fylla den. — Därefter gjorde hon hela dagen intet annat, än förundrade sig öfver, att slaget, som bordt krossa henne, liksom det gjort mannen där nere blind och döf för allt, icke lämnade efter sig mer än ett ofantligt tomrum, hvilket inga tankar tycktes vara nog stora att fylla. Men något af sin gamla längtan, kände hon ej, det forna var dödt, ty mellan det och framtiden fanns blott den oerhörda tomheten, som tid och tanke ej förmådde mäta.
På aftonen började ett stridt regn falla. Tunga och stora plaskade dropparne mot grottans tak, små rännilar sipprade snart utför bergets sidor och gräfde djupa fåror i sanden på sin väg mot hafvet.
— Lind! ropade miss Elisabeth, väckt till verkligheten af den kyla kvällsluften och regnet förde med sig.
Han hörde henne icke, åtminstone gjorde han ingen rörelse.
Hon ropade om igen, och då han fortfarande låg kvar, gick hon ned till honom och lade sin hand på hans hufvud.
— Ni blir våt, Lind, kom upp i grottan! — Hon rygade tillbaka, skrämd af den glasartade, uttryckslösa blick, han riktade mot henne, men hämtade snart mod och räckte honom handen. Frånvarande lät han sig ledas till grottan, satte sig i dess ingång och med ögonen envist riktade mot åsen, bakom hvilken jollen funnits föregående dag, stirrade han hela natten ut i regnet. — — —
En längre tid gingo de bägge skeppsbrutna inåtvända och tysta som skuggor förbi hvarandra. De meddelade sig hälst med tecken, ty ljudet af deras röster kom bägge att spritta till och nära nog känna fysisk smärta. De återhämtade sig dock, men en stor förändring hade skett med dem, det märkte de. Miss Elisabeths rena drag hade stelnat som huggna i marmor och i ögonen skimrade ofta ett skrämdt uttryck, och tvärs öfver Linds panna hade en djup fåra plöjt sig väg, den plånades aldrig ut och det dröjde år, innan ett leende lyste upp hennes ansikte. Det var de yttre tecknen på den inre strid det kostat dem att öppna resignationen port och träda in till en ny afdelning af det, som kallas lifvet.
Under tiden lefde de, emedan det är en af de uppgifter, människan fått sig förelagd. Förråden till den färd, hvarom de aldrig talade, gjorde dem stor nytta. Lind bar dem till grottan och miss Elisabeth plockade in de olika
