96
tingen i hål och skrefvor, där de skyddades för luft och väta. Grottan delades i tvänne rum. Genom att hänga upp gethudarne på en stång, hade miss Elisabeth för sin räkning reserverat en tredjedel; på andra sidan förhänget sof Lind hvar natt. Tyst och sluten gick han och kom, steg upp eller lade sig, hans enda nöje var att tälja nya käppar till »almanackor» och med ett vemodigt löje räkna skårorna, som sade honom att ett dygn åter spårlöst runnit bort som vatten i sanden.
- — — —
Dagar och nätter störtade regnet ned öfver ön, uppehållen mellan skurarne voro få och korta och en solstråle letade sig numera aldrig väg mellan de täta molnen. Den grå tröstlösheten breddes likt ett sorgedok öfver naturen, som med öppna ögon sof i en kort, flämtande dvala, och när det ej regnade föddes dimman ur hafvet, vältrade i fukttyngda moln uppför strandbrädden, besteg höjderna och svepte in allt i sin kyliga famn. Dagarne släpade sig med trötta fjät öfver jorden, kommo och gingo, lämnande intet efter sig hos de båda människorna, icke ens längtan kände de längre, den stora tröttheten, resignationens halfbroder höll dem fångna.
Och en dag, hon skulle aldrig glömma den, vände mannen till hälften på hufvudet och sade tonlöst:
— Nu ä’ det jul där hemma.
— Jul! — Hennes stämma klang ängsligt frågande, som vid ett plötsligt uppvaknande ur en tung sömn. — Jul! — Hans yttrande väckte en hel här af tankar och minnen till lif inom henne: misteln i taket, vännerna, ljuset, värmen och … och … åh åh! hon ville gråta, men lyckades, efter en hjältemodig ansträngning, svälja tårarne. — Gråta, nej hon var för trött. Men det arbetade våldsamt i hennes bröst, det gamla reste hufvudet mot det nya snyftningarne trängde stötvis upp och stannade på halfva vägen, och så sjönk hon ned på marken, hennes smärta var för stor, ett helt haf med tårar var ej nog för den. Så satt hon länge med pannan lutad mot klippväggen, utan att tänka eller känna annat än, hur en ofantlig tomhet omgaf henne på alla sidor. Ett besynnerligt ljud väckte till slut hennes uppmärksamhet och halft motvilligt vände hon sig om.
Lind satt vid grottans öppning med ryggen åt henne. Först hvisslade han några takter af en långsläpig melodi,
