98
pligt, och vattnets prassel öfverröstade på nytt hvarje annat ljud.
Miss Elisabeth hade gråtit slut.
— Det här är vår jul, sade hon nästan kyligt. — Och sedan?
— Vi få väl lefva, vi med.
— Lefva! — Jaså, det också?
— Ja, det gör’ ju alla människor.
— Är ni säker på det, Lind?
— Det kallas så.
— Ja, den lögnen har jag hört så ofta … Hon häjdade sig tvärt, ty hon mötte en förundrad blick ur hans ärliga ögon. — Ja, fortfor hon blidt — ni har rätt, Karl Lind, inte den tonen på julaftonen … vår julafton.
Han nickade vänligt mot henne, och ett vackert leende växte fram under hans tofviga skägg. Det kom mildhet och glans i deras ögon, när blickarne sökte och funno hvarandra. Och oväntadt började bägge ånyo gråta, men det var ett mildt, befruktande vårregn, som lättade sinnena och varsamt sköljde bort smärtans damm och bitterhetens smuts ur själarne.
— Hur länge ha vi varit här? frågade miss Elisabeth och hennes leende dog bort.
— Jag såg efter i morse. Det ä’ åtta månader och tre veckor nu.
Miss Elisabeth gick fram till Lind och räckande honom handen sade hon sakta:
— Tack för den här tiden, Karl Lind!
Han reste sig snabbt och fattade den räckta handen.
— Så fick jag ändå en julklapp! Tack själf, miss!
De märkte bägge att en af de sista stenarne i muren mellan dem fallit bort. Hon blef glad öfver närmandet och han kände sig lyftad af, att hon frivilligt stigit ned från sin höjd och kommit honom till mötes. Och djupt ned i bröstet sade han än en gång:
— Tack, miss!
Utanför vräkte störtfloden ned, slet loss klippor och stenar, ryckte upp buskar och bröt träd och kom bäcken att svälla till en flod samt jagade hvarje lefvande varelse in i sitt hål. Men de bägge människorna märkte intet, det var jul inom dem. Lind var långt borta. Han hörde orgelbruset i den gamla landtkyrkan hemma i Bohuslän, han såg julottans ljus i bleckhållarne vid hvarje bänk och