windvakar »excavata foramina»; se närmare R. g. p. 22.
wråkar »fracturæ glaciei» R. g. p. 21. Jfr nsv. dial. vråk f. »en af tryckning utvräkt knöl eller svank på husväggar; då bräder eller möbler med jämna och släta ytor blifva fuktiga, så sväller träet och slår sig (vräker sej)» Söderml. enl. Rietz; vråk på isen är enl. Dalin Svensk ordbok just »en sträcka af isen på sjön, där den vräkt upp sig som en hög våg eller sänkt sig i vinkel (sänkvråk)». Äfven förekommer formen råk, som kan vid vår östersjökust, där bortfall af w- före -r- förekommit liksom i gutniskan, ha uppstått ur vråk, jfr östsv. dial. råkog »som har isråkar» Vendell Ordbok öfver de östsvenska dialekterna; det kan dock vara ett annat ord nsv. dial. råk f. »fåra, bena i hufvudet, strömfåra, skåra» = fvn. rák f. »strimma» etc.
örewaak »foramen extractionis» R. g. p. 27 = den vak där noten med fångsten dras upp på isen. I Dsf s. 139 f. kallas denna öringsvaken och Axel Sjöberg a. a. s. 75 talar om örningen »den vak invid land där notarmarna dras ihop och upp på isen; jfr Keyland nedan s. 236 not 1. Samma vak kallas i Södermannalagen Bygn.-balken 20 vpdræt »eg. uppdragningen, uppdragningsvaken». Troligen är ören »ds.» R. g. p. 27 en ellips, en kortform af örevak(en). — I Götalandsdialekter finns ett verb örja »strypa; draga tillsammans noten då man fiskar». Det anföres af Rietz från Ög., Vg. och Blek.: jfr Keyland nedan s. 240. I bet. »strypa» förekommer det i S. Möre (Linder) och i Tjust (Uppsala landsmålsarkiv); däraf i S. Möre örj-snara »ett slags rännsnara», örjsimm »snöre att sammandraga vargnät med» (Uppsala landsmålsarkiv). I Sveadialekter har verbet formen öra »draga tillsammans noten»; så i Nora bergslag enl. Rietz och »uplandice» enl. Hof Dialectus Vestrogothica. I fsv hade verbet formen *yrghia imperf. *yr(gh)þe; infinitivformen ligger till grund för götaformen örja och på grundval af imperfektformen *yr(gh)þe, yngre fornsv. *ördhe, har, bildats sveamålens öra, jfr y. fsv. føra fordhe. Af verbet öra bildas regelrätt sammansättningen örewaak eg. »hopdragningsvak, den vak där notarmarna dragas tillsammans»; senare örings-, örnings-vak, jfr föring, förning. På Pitemål heter »ören» jölp f. Uppsala landsmålsark. enl. meddelande af lic. H. Geijer.
- Uppsala i juli 1914.
