Sida:Gustaf Rosenhanes Respublica glacialis Ett stycke svensk etnografi från vår stormaktstid – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/8

Den här sidan har korrekturlästs
200
OTTO VON FRIESEN.

notens midt, och det är först när de börja uppdragas och utrymmet inskränkts, som fisken rusar mot noten och då mot dess innersta del (kilen). Notens storlek beror på deltagarnas antal och vattnets djup. Hvardera armen plägar hopfogas af tio, femton eller tjugu nätlänkar (Låtter). Hvarje länk består af tvänne afdelningar (Slingor). Hvarje sådan afdelning håller i längd tjugu till trettio eller fyrtio alnar, i djup åtta, tolf eller sexton. Kilen är på det ställe, där den fastgöres vid de båda notarmarna, af samma storlek som de, men aftar i vidd så småningom mot den trånga ändan. Man finner sig understundom i att hål och refvor förekomma på armarna, men kilen får icke vara söndrig: den måste vara hel och tät, så att den kan stänga äfven de minsta fiskar inne. Kilen är mycket lång, omkring tjugu alnar. För att hålla näten upprätta binder man små ribbor eller bitar af trä i deras öfverteln, när man icke har kork, och i undertelnen stenar af en knytnäfves storlek eller så omkring, genom hvilka den hålles nere vid bottnen. Man måste noga tillse, att dessa stenar icke äro för tunga, så att de, utom det de hålla nätet utspändt, därtill göra det onödigt tungt och ohandterligt. En bräda (Skijfva), som flyter närmast isen, är fäst i kilens mynning och håller denna öppen.

Den lina, som angöres vid hvardera notarmen, hvilken i framvåden är skodd med krokiga stafvar (hugge), är hundrafemtio alnar lång, stundom mer, stundom mindre, allt efter notarnas beskaffenhet. Främre delen af draglinan uppbäres af stänger (råår), sexton à tjugu alnar långa. Dessa stänger äro af barkadt och färskt granvirke och ses sålunda lätt i vakarna på isen och äfven genom isen själf, om denna ej är täckt af snö. De kunna med bekvämlighet stötas från vak till vak, tills de i sista vaken båda på en gång uppdragas på isen. De mindre linorna böra vara af hampa; de större förfärdigas ofta af lindbast, ja, stundom af snodda björkgrenar (Töögh). Hamplinorna äro i regeln brukbara i två år. Man använder båtshakar för linstängernas framdrifvande och har en sådan längre båtshake (råkrook) af trä för deras uppsökande (då de gått på sidan om den vak mot hvilken de riktats). För öfrigt brukar man yxa och isbill, en spetsad och tung stång af järn, för att hugga hål på