han som först förkunnade kristendomen på Gotland. Guta Saga kap. 3 uppgifver visserligen, att hans gästning på ön skedde på flygten från Norge till Ryssland; men uti Munchs Det norske Folks Hist. I. 2. s. 774 o. följ. gifves skäl för det antagandet, att det tvärtom skedde under hemfärden från Ryssland till Norge, och således om våren år 1030.[1] Då man således kan sluta till, i hvilket högt anseende konung Olof Haraldsson för lång tid skulle komma att stå bland den tidens Gotländingar, såsom på en gång den förste Nordiske thjodkonung, som besökt ön, och den förste kristendoms-aposteln, så torde det vara ganska sannolikt, att här verkeligen är fråga om honom. Den å runstenen omtalade sonen Aula (namnet ser något besynnerligt ut) har således dött vid ett tillfälle, der den helge Olof var med, kanske i strid för ell. mot honom, och således moste det hafva inträffat år 1030 eller några år förut, emedan konungen, som bekant är, föll d. 31 Aug. nämnda år. Man eger således uti denna runsten sannolikt ett prof på Gutniskans utseende för mera än 800 år sedan.
Den andra icke mindre märkeliga runinskriften är N:o 89 eller den förste Sjonhems-stenen, hvilkens inskrift lyder sålunda (jf. Afd. I. s. 44 och Afd. II. s. 55):
Roþwisl auk Roþalf þau litu raisa staina eftir sy(ni) ... ...þria; þina eftir Roþfos, hann swiku Blakkumenn i utfaru. Kuþ haelbin...sial Roþfosar; Kuþ swiki þa, ar hann swiku.
Man ser, att föräldrarne Rodvisel och Rodalf varit kristne, och således är stenen yngre än år 1030, ifall ej kristne funnos på ön redan före k. Ólofs ditkomst; men af den hedniska hämndebön, som slutar inskriften, ser man lika tydligt, att de voro ”illa kristne”, såsom det på den tiden kallades. Häraf kan man då kanske också sluta, att stenen icke kan vara mycket yngre än den nyss omtalade N:o 82, hälst språket på bägge är fullkomligt det samma. Detta bestyrkes dessutom äfven deraf, att
- ↑ När Munck å anf. st., s. 775 not. 3, stödjande sig på uppgifter af Schlyter (Gotl. L., 8. VI, VII) antager, att detta K. Olofs korta besök på ön skolat vara orsaken till vissa om Norskt språkbruk påminnande ord och talesätt i Guta Lag, så borde detta dock knappast antagas ens om sådana uttryck som laigulendingr, landboi, emedan deraf skulle bevisas, att Kon. Olof äfven lärt dem sjelfva saken (att ega legoländingar, landboar); men ännu mindre kan man tro det om sådana ord son eþa, Isl. eða, eller om bruket att kasta bort v framför r uti raiþi vrede, rangr båtvränger, reka vräka, då väl eþa ursprungligen är en Nordisk och ej blott en Norsk tillhörighet, och då väl Gutarne lika väl kunnat hitta på att bortkasta det uddljudande v framframför r som Norrmännen. Och dessutom, huru skulle detta, om det ursprungligen blott varit en lånad egenhet i lagspråket, hafva blifvit så fullkomligt en folkets tillhörighet, att det brukas så änn’ i dag?
