3. Inträdet.
TRULS. Allena.
JO, jo, jag tänckte wäl, at jag ändå skulle få henne dit jag wille. Men wasslapperdibus, hwad kostar det icke på at wara Frjare, när det kliar i kakstan. Och jag wet ej, huru det är fatt, en ährlig karls ord wilja ej så särdeles wäl flyta, när strupen är torr. Men hwad hielper det, och hwad skal jag wäl annat begynna, än sådane uptog. Och om jag ej hade denna och flere sådane slinckor, som födde mig, en hwar dag i wekan; dock så at den ena intet wet af den andra, så kunde jag omöjeligen hielpa mig fram; Ty jag har en Husbonde Herr Håkan Smulgråt, som är wäl den störste Girigbuker, som någonsin i werlden fins. (Jag undrar om intet Ingri är snart här igen; Nej, nej det går intet så fort, hwad man längtar efter). Ja, jag säjer om min Husbonde, så är det wist, at jag i de 7. åhrs tid jag warit i hans tienst, knaft någon dag födt så mycket af honom at äta, som jag behöfft: Och twiflar jag om, at han altid sielf ätit sig mätt; så framt han ej ibland hafft något i miugg til at äta, som jag ej fådt weta af. Tyst, jag tycker här kommer någon. Mån tro, det skulle wara Ingri? Du kiära Ingri: Om du man wiste huru min maga längtar efter din ankomst, så dröjde du ej så länge. Han lyss ar åt. Nej ännu måste jag wäl hafwa tålamod. Men hwad war det jag talte om? jag tror at både mina ord och tanckar siunka så diupt ned i magan, at jag ej kan få dem up igen, så snart jag wil. Jo tyst nu mins jag, hwad det war. Det war om min Husbonde den Girigbuken, som jag talte. Jag har wäl hundrade gånger begiärt mit Afskied; Men det har hit intils warit mig omöjeligt at slippa honom, som kommer deraf at han inbillar sig, at jag är honom trognare än jag wärcke-
