32
H. Smulgråt.
Ai, ai, ai!
Truls.
Åh! hwem är det då, som jag slog. Nå trösta mig nu, hwem som trösta kan. Jag tyckte, at det war min Husbondes röst, som jag hörde.
H. Smulgråt.
Ja wisserligen är det jag, det känner jag wäl, jag undrar, at du stått här en hel timma ock pratat, och twå gånger sprungit mig omkull, utan at kiänna mig igen. Hur är det fatt Truls?
Truls.
Åh! förlåt mig Herre. Den häpenheten, hwari jag war ock ännu är för Er skuld, war orsaken at jag omöjeligen kunde kiänna Er igen, för än kiäpslängarne skulle - - -
H. Smulgråt.
Åh! lät oss nu intet mer tala derom, utan - - -
Truls.
Ja Herre: Men de kiäpslängarne ligga mig så hårdt på sinnet, at jag ej kan glömma dem.
H. Smulgråt.
De lågo i jåns hårdare på min rygg, än de nu kunna giörat på ditt sinne. Men det hielper intet, hwad som är förbi kan ej ändras, och när jag glömmer bort dem, så kan du wäl så giöra med. Säj nu hwad - - -
Truls.
Ja Herre: Men förlåt mej först de kiäpslängarne, som I så oförskylt - - -
H. Smulgråt.
Tala nu intet mer derom, säjer jag dig, utan lät mig snart weta hwad - - -
